Explore the full ebook collection and download it now at textbookfull.

com

Distributed Agency 1st Edition Enfield

https://textbookfull.com/product/distributed-agency-1st-
edition-enfield/

OR CLICK HERE

DOWLOAD EBOOK

Browse and Get More Ebook Downloads Instantly at https://textbookfull.com

Click here to visit textbookfull.com and download textbook now
 Your digital treasures (PDF, ePub, MOBI) await
Download instantly and pick your perfect format...

Read anywhere, anytime, on any device!

Distributed Computing Pearls 1st Edition Gadi Taubenfeld

https://textbookfull.com/product/distributed-computing-pearls-1st-
edition-gadi-taubenfeld/

textbookfull.com

Patterns of Distributed Systems 1st Edition Unmesh Joshi

https://textbookfull.com/product/patterns-of-distributed-systems-1st-
edition-unmesh-joshi/

textbookfull.com

The agency: build grow repeat: how to build a remarkable

digital agency business that wins and keeps clients 1st
Edition Senatore
https://textbookfull.com/product/the-agency-build-grow-repeat-how-to-
build-a-remarkable-digital-agency-business-that-wins-and-keeps-
clients-1st-edition-senatore/
textbookfull.com

Reinventing Couples: Tradition, Agency and Bricolage 1st

Edition Julia Carter

https://textbookfull.com/product/reinventing-couples-tradition-agency-
and-bricolage-1st-edition-julia-carter/

textbookfull.com
Noxx: Alien Adoption Agency #1 1st Edition Tasha Black
[Black

https://textbookfull.com/product/noxx-alien-adoption-agency-1-1st-
edition-tasha-black-black/

textbookfull.com

Digital International Relations : Technology, Agency and

Order 1st Edition Bjola

https://textbookfull.com/product/digital-international-relations-
technology-agency-and-order-1st-edition-bjola/

textbookfull.com

Distributed Sensor Arrays: Localization 1st Edition

Prabhakar S. Naidu

https://textbookfull.com/product/distributed-sensor-arrays-
localization-1st-edition-prabhakar-s-naidu/

textbookfull.com

Distributed Systems with Node.js 1st Edition Thomas Hunter

Ii

https://textbookfull.com/product/distributed-systems-with-node-js-1st-
edition-thomas-hunter-ii/

textbookfull.com

Distributed Computing With Go 1st Edition V.N. Nikhil

Anurag

https://textbookfull.com/product/distributed-computing-with-go-1st-
edition-v-n-nikhil-anurag/

textbookfull.com
╇ i

Distributed Agency
ii

FOUNDATIONS OF HUMAN INTERACTION

General Editor: N. J. Enfield, The University of Sydney

This series promotes new interdisciplinary research on the elements of human

sociality, in particular as they relate to the activity and experience of commu-
nicative interaction and human relationships. Books in this series explore the
foundations of human interaction from a wide range of perspectives, using mul-
tiple theoretical and methodological tools. A premise of the series is that a proper
understanding of human sociality is only possible if we take a truly interdisci-
plinary approach.

Series Editorial Board:

Michael Tomasello (Max Planck Institute Leipzig)
Dan Sperber (Jean Nicod Institute)
Elizabeth Couper-╉Kuhlen (University of Helsinki)
Paul Kockelman (Yale University)
Sotaro Kita (University of Warwick)
Tanya Stivers (University of California, Los Angeles)
Jack Sidnell (University of Toronto)

Recently published in the series:

Agent, Person, Subject, Self The Instruction of Imagination
Paul Kockelman Daniel Dor
Exploring the Interactional How Traditions Live and Die
Instinct Olivier Morin
Edited by Anna Dina L. Joaquin
The Origins of Fairness
and John H. Schumann
Nicolas Baumard
Relationship Thinking
Requesting Responsibility
N. J. Enfield
Jörg Zinken
Talking About Troubles in
Accountability in Social Interaction
Conversation
Jeffrey Robinson
Gail Jefferson
╇ iii

Distributed Agency

Edited by N. J. Enfield
and
Paul Kockelman

1
iv

1
Oxford University Press is a department of the University of Oxford. It furthers
the University’s objective of excellence in research, scholarship, and education
by publishing worldwide. Oxford is a registered trade mark of Oxford University
Press in the UK and certain other countries.

Published in the United States of America by Oxford University Press

198 Madison Avenue, New York, NY 10016, United States of America.

© Oxford University Press 2017

All rights reserved. No part of this publication may be reproduced, stored in

a retrieval system, or transmitted, in any form or by any means, without the
prior permission in writing of Oxford University Press, or as expressly permitted
by law, by license, or under terms agreed with the appropriate reproduction
rights organization. Inquiries concerning reproduction outside the scope of the
above should be sent to the Rights Department, Oxford University Press, at the
address above.

You must not circulate this work in any other form

and you must impose this same condition on any acquirer.

Library of Congress Cataloging-in-Publication Data

Names: Enfield, N. J., 1966– editor. | Kockelman, Paul.
Title: Distributed Agency / [edited by] N. J. Enfield and Paul Kockelman.
Description: Oxford ; New York : Oxford University Press, [2017] |
Series: Foundations of human interaction | Includes bibliographical references and index.
Identifiers: LCCN 2016022303 (print) | LCCN 2016038875 (ebook) |
ISBN 9780190457211 (paperback) | ISBN 9780190457204 (cloth) |
ISBN 9780190457228 (pdf) | ISBN 9780190457235 (Online Content)
Subjects: LCSH: Semiotics—Psychological aspects. | Communication—Psychological aspects. |
Human behavior. | Cognition. | Psycholinguistics. | BISAC: LANGUAGE
ARTS & DISCIPLINES / Linguistics / General. | SOCIAL SCIENCE / Anthropology / Cultural. |
SOCIAL SCIENCE / General.
Classification: LCC P99.4.P78 D47 2017 (print) | LCC P99.4.P78 (ebook) | DDC 128/.4—dc23
LC record available at https://lccn.loc.gov/2016022303

9 8 7 6 5 4 3 2 1
Paperback printed by WebCom, Inc., Canada
Hardback printed by Bridgeport National Bindery, Inc., United States of America
╇ v

CONTENTS

Series Editor Prefaceâ•…â•… ix

Editors’ Prefaceâ•…â•… xi
List of Contributorsâ•…â•… xvii

PART ONE: Agency as Flexible and Accountable Causality

1. Elements of Agencyâ•…â•… 3
N. J. Enfield
2. Distribution of Agencyâ•…â•… 9
N. J. Enfield
3. Gnomic Agencyâ•…â•… 15
Paul Kockelman
4. Semiotic Agencyâ•…â•… 25
Paul Kockelman

PART TWO: Agency of Institutions and Infrastructure

5. Agency in State Agenciesâ•…â•… 41
Anya Bernstein
6. Upending Infrastructure in Times of Revoltâ•…â•… 49
Julia Elyachar

PART THREE: Language and Agency

7. Brain-╉to-╉Brain Interfaces and the Role of Language
in Distributing Agencyâ•…â•… 59
Mark Dingemanse
8. Requesting as a Means for Negotiating Distributed Agencyâ•…â•… 67
Simeon Floyd
9. Social Agency and Grammarâ•…â•… 79
Giovanni Rossi and Jörg Zinken
vi

10. Distributed Agency and Action under the Radar

of Accountability   87
Jack Sidnell

PART FOUR: Economy and Agency

11. Distributed Agency and Debt in the Durational Ethics
of Responsibility   99
Jane I. Guyer
12. Money as Token and Money as Record
in Distributed Accounts   109
Bill Maurer

PART FIVE: Distributing Agency within Selves and Species

13. Distribution of Agency across Body and Self   119
Ruth H. Parry
14. Distributed Agency in Ants   131
Patrizia d’Ettorre

PART SIX: Social Bonding Through Embodied Agency

15. Group Exercise and Social Bonding   141
Emma Cohen
16. Social Bonding Through Dance and ‘Musiking’   151
Bronwyn Tarr

PART SEVEN: Agency and Infancy

17. Timescales for Understanding the Agency of Infants
and Caregivers   161
Joanna Rączaszek-​Leonardi
18. Movement Synchrony, Joint Actions, and Collective Agency
in Infancy   169
Bahar Tunçgenç

PART EIGHT: The Agency of Materiality

19. The Agency of the Dead   181
Zoë Crossland
20. Distributed Agency in Play   191
Benjamin Smith
21. Contingency and the Semiotic Mediation
of Distributed Agency   199
Eitan Wilf

[ vi ] Contents
vii

PART NINE: The Place of Agency

22. Place and Extended Agency   213
Paul C. Adams
23. How Agency Is Distributed Through Installations   221
Saadi Lahlou

PART TEN: From Cooperation to Deception and Disruption

24. Cooperation and Social Obligations   233
David P. Schweikard
25. Deception as Exploitative Social Agency   243
Radu Umbres
26. Disrupting Agents, Distributing Agency   253
Charles H. P. Zuckerman

Author Index   271

Subject Index   275

Contents [ vii ]
ix

S E R I E S E D I T O R P R E FA C E

The human capacity for distributed agency allows us to dissociate social

units from the borders of the individual. Our social units—​the “agents”
who operate in people’s worlds—​can morph and shift in shape and size and
constitution. From fleeting moments of cooperation to historical move-
ments of community, people extend beyond the bounds of individuals. The
case studies presented in this volume provide a wide-​ranging set of entry
points into this captivating area of study. Together they show that when
we look at distributed agency we are looking at the cognitive and cultural
dynamics of human sociality.
N. J. E.
Sydney, September 2016
╇ xi

E D I T O R S ’ P R E FA C E

We never really act alone. Our agency is enhanced when we cooperate with
others, and when we accept their help. We benefit when we take credit
for people’s achievements, or when we free-╉ride on their ideas and their
strengths. And not only is our agency shared through action in these ways,
but we often have agency without having to engage in action at all. Even
when at rest, we are bound up in networks of cause and effect, intention
and accountability. The distribution of agency, for better or worse, is every-
where, and our species has perfected its arts.
This book presents an interdisciplinary inroad into the latest thinking
about the distributed nature of agency: what it’s like, what are its condi-
tions of possibility, and what are its consequences. The book’s 26 chapters
are written by a wide range of scholars, from anthropology, biology, cogni-
tive science, linguistics, philosophy, psychology, geography, law, econom-
ics, and sociology. While each chapter takes up different materials using
different methods, they all chart relations between the key elements of
agency: intentionality, causality, flexibility, and accountability. Each chap-
ter seeks to explain how and why such relations are distributed—╉not just
across individuals, but also across bodies and minds, people and things,
spaces and times. To do this, the authors work through empirical studies
of particular cases, while also offering reviews and syntheses of key ideas
from the authors’ respective research traditions.

IDEAS AND QUESTIONS GUIDING THIS BOOK

All creatures have some form of agency, but agency in humans is argu-
ably unique. Humans have a special capacity to share agency through joint
commitment and cooperation toward common goals, as well as through
coercive and parasitic practices by which we co-╉opt the capacities, and take
credit for the consequences, of others. We are the most flexible and creative
xii

actors of all species, as shown by our formidable and complex technolo-

gies, from levers, swords, and printing presses, to bridges, drones, and the
internet. Culture is itself the exemplar of relatively unconscious collective
creativity. (Or at least many human agents like to think!)
We can think of agency as having two key components. First, there is
flexibility. This is about who (or what) has a hand or say in the creation of
some effect, object, idea, or action: from theorems and inventions to floods
and revolutions, from commodities and crimes to conversations and crises.
In most cases, many “hands” contribute, at different degrees of remove,
with more or less effort and effect, and with greater or lesser visibility.
These hands are social as much as material; cognitive as much as somatic;
individual as much as collective; natural as much as artificial; flexibly cre-
ative as much as rigidly causal. Indeed, as soon as one starts tracking such
connections, the distinctions often break down. It is hard to see where cog-
nition ends and embodiment begins; where the divide between nature and
artifice is to be drawn; where to cut off an individual from a collectivity.
The second component of agency is accountability. We must ask how
those with agency are held accountable (usually by other kinds of agents)
for their contribution. Who realizes the cost of a product, or garners the
right to use it? Who is blamed for the failure of an action? Who is praised
for the genesis of an idea? Who or what benefits from a new adaptation?
Who berates themselves over an imagined sin? Through what mechanisms?
Accountability is identified in different ways, using judgments with varying
degrees of justness, rationality, and depth of vision. Accountability is both
moral and economic, causal and normative, grounded in natural selection
and cultural evaluation.
Current understandings of human agency suggest that our flexibility
and accountability are often not located in the individual alone, but are
radically distributed. This suggests a number of questions, which guided the
discussions that have shaped the contributions to the book.1 Among these
are the following:

• Why and how do we excerpt agents at certain scales, and how do differ-
ent understandings of agency alter such scales?
• When we cooperate with others, when is our agency weakened, and
when is it enhanced?
• In what ways is material culture an extension of the person?
• While artifacts and technologies increase our flexibility in obvious ways,
how do they affect our accountability?
• What are the causal forces that determine the scope and constraints of
our agency? How are these forces related to norms?

[ xii ] Editors’ Preface

╇ xiii

• Why is it often considered appropriate to punish or reward a person for

something that someone else did?
• How is it that multiple individuals can behave as one?
• What is the role of distributed agency in human evolution, and in
ontogeny?

In short, who or what contributes to some action, idea, object, or outcome?

And who or what is held accountable? In what ways, and to what degrees?
With what conditions, and with what consequences? These are the ques-
tions we ask in this book.

CONTENTS

The ten parts of the book each group together essays that overlap in regard
to their empirical topics and analytic commitments. Part One, “Agency as
Flexible and Accountable Causality,” introduces key themes through four
interrelated chapters. In the first two chapters, Enfield theorizes some ele-
ments of agency, broadly understood as flexible and accountable causality;
and then describes how agency, thus framed, is distributed across actors
and activities. In the second two chapters, Kockelman reviews and synthe-
sizes some classic texts that lead to such an understanding of agency; and
then describes a variety of other possible ways of framing it.
The next nine parts take up interrelated questions from a variety of
stances, partly deriving from the cross-╉ disciplinary commitments of
authors, and partly from the empirical contents they analyze and the theo-
retical questions they answer.
In Part Two, “The Agency of Institutions and Infrastructure,” Bernstein
takes up agency in actual state agencies—╉in particular, legal and political
institutions that promulgate laws and regulations shaping the actions of
citizens—╉and Elyachar takes up agency in the context of political revolu-
tions, when critical energies are used to create, use, and destroy key forms
of infrastructure.
Part Three presents perspectives on “Language and Agency.” While
much previous work on language and agency has focused on the repre-
sentational and meta-╉representational capacities of humans, these four
chapters take us into the trenches of interaction: talk-╉in-╉interaction as it
unfolds in real-╉time practices, in face-╉to-╉face encounters. Dingemanse uses
the science fiction fantasy of brain-╉to-╉brain interfaces to shed light on the
natural distribution of agency in human communication; Floyd focuses
on requests as a key means for instigating and negotiating the sharing of

Editors’ Prefaceâ•… [â•›xiiiâ•›]

xiv

agency; also on this theme, Rossi and Zinken focus in more closely on the
fine-​grained grammatical categories that languages provide as tools for
mobilizing other people; and Sidnell focuses on a particularly important
but overlooked element of the shared construction of action in interaction,
namely the accountability that comes with our impositions on others.
In Part Four, “Economy and Agency,” Guyer examines the ethics of debt
as a way of distributing agency both across people and through time, and
Maurer looks at the infrastructures of monetary accounting, where the act
of “recording” an exchange can in fact be seen as effecting the very exchange
itself. In Part Five, “Distributing Agency within Selves and Species,” Parry
explores the distribution of agency in moving the human body in profes-
sional therapy sessions, and d’Ettorre—​on a very different scale—​shows
how agency is distributed across masses of individual bodies in the case of
eusocial organisms such as ants.
In Part Six, “Social Bonding Through Embodied Agency,” the theme of
agency in human groups is further developed, with an overview by Cohen
of some elements of social bonding through group exercise in humans, and
a focus by Tarr on the same in dance and music. And in Part Seven, “Agency
and Infancy,” Rączaszek-​Leonardi highlights the importance of differ-
ent timescales in an exploration of the understanding of agency between
infants and caregivers, and Tunçgenç stresses the importance of close tem-
poral coordination in the bodily movements of infants and caregivers as a
crucial step on the path from individual to collective agency in the lifespan.
Part Eight, “The Agency of Materiality,” presents three studies of how
agency gets into, and out of, inanimate objects: Crossland discusses the
agency of human remains, as understood through forensic anthropology;
Smith considers the agentive role of marbles in the lives of children; and
Wilf explores how computerized algorithms can be a source of contingen-
cies that are harvested to cultivate artistic creativity. In Part Nine, “The
Place of Agency,” Adams takes up agency through the eyes of a geographer
focused on spatially distributed selves, and Lahlou looks at it through the
lens of installations—​or spatially arranged ensembles of affordances that
shape the activities of those who act and think inside them. And in Part
Ten, “From Cooperation to Deception and Disruption,” Schweikard outlines
the central importance of intentionality and normativity in the coopera-
tive framework of joint action, while Umbres turns our attention to decep-
tion—​a decidedly antisocial form of distributed agency—​and Zuckerman
delves further into the dark side of agency, with a study of attempts to
sabotage others’ courses of action, and the post hoc framings and attribu-
tions of agency that then emerge.

[ xiv ] Editors’ Preface

╇ xv

ENVOI

Human agency concerns the fundamental conditions and constraints

under which we pursue our goals, from the simplest everyday actions to
the greatest uses and abuses of power in society. But a deep understand-
ing of human agency is elusive because the concept of agency has been
understood and examined in such different ways. The meaning of the term
agency is often radically simplified, reduced to or conflated with that of
other terms: compare free will, choice, language, power, generativity, imagi-
nation, self-╉consciousness. There have been important advances in separate
disciplines, but there has been little opportunity to combine and build on
the collective achievements of research on human agency carried out using
sometimes radically different approaches. Our goals with this collection
of essays are to assemble insights from new research on the anatomy of
human agency, to address divergent framings of the issues from different
disciplines, and to suggest directions for new debates and lines of research.
We hope that it will be a resource for researchers working on allied top-
ics, and for students learning about the elements of human-╉specific modes
of shared action, from causality, intentionality, and personhood to ethics,
punishment, and accountability.

NOTE

1. The forum for most of these discussions was a retreat held at Ringberg Castle,
Tegernsee/╉Kreuth, Germany, April 13–╉17, 2014, attended by most of the book’s
contributors, and several others. The retreat was funded by a European Research
Council grant “Human Sociality and Systems of Language Use” (Grant number
240853, to Enfield). The discussion continued by correspondence and led to the
further invitation and inclusion of several authors whose work was important
to the project. We are grateful to all participants and contributors for their
invaluable input. We thank Angela Terrill at Punctilious Editing (http://www.
punctilious.net/) for first-class indexing. Please note the following conventions
for transcripts in a number of chapters: underline = stress; [ = beginning of
overlap; ] = end of overlap; (4.4) = 4.4 seconds of silence; text in ((double
brackets)) refers to visible bodily behavior; text in (single brackets) = not clearly
audible.

Editors’ Prefaceâ•… [â•›xvâ•›]

xvii

CONTRIBUTORS

Paul C. Adams, Department of Geography and the Environment, University

of Texas at Austin
Anya Bernstein, Law School, SUNY Buffalo
Emma Cohen, Institute of Cognitive and Evolutionary Anthropology,
University of Oxford
Zoë Crossland, Department of Anthropology, Columbia University
Patrizia d’Ettorre, Laboratory of Experimental and Comparative Ethology,
University of Paris 13, Sorbonne Paris Cité
Mark Dingemanse, Max Planck Institute for Psycholinguistics
Julia Elyachar, Department of Anthropology, Princeton University
N. J. Enfield, Department of Linguistics, The University of Sydney
Simeon Floyd, SENESCYT (National Science Ministry), Ecuador; Radboud
University Nijmegen, and Max Planck Institute for Psycholinguistics
Jane I. Guyer, Department of Anthropology, Johns Hopkins University
Paul Kockelman, Department of Anthropology, Yale University
Saadi Lahlou, London School of Economics and Political Science
Bill Maurer, Department of Anthropology, University of California
at Irvine
Ruth H. Parry, Faculty of Medicine and Health Sciences, University of
Nottingham
Joanna Rączaszek-​Leonardi, Faculty of Psychology, University of Warsaw
Giovanni Rossi, University of Helsinki
xviii

David P. Schweikard, Department of Philosophy, Europa-​

Universität
Flensburg
Jack Sidnell, Departments of Anthropology and Linguistics, University of
Toronto
Benjamin Smith, Department of Anthropology, Sonoma State University
Bronwyn Tarr, Social and Evolutionary Neuroscience Research Group,
University of Oxford
Bahar Tunçgenç, Institute of Cognitive and Evolutionary Anthropology,
University of Oxford
Radu Umbres, Faculty of Political Sciences, National School of Political and
Administrative Sciences, Bucharest
Eitan Wilf, Department of Sociology and Anthropology, Hebrew University
Jörg Zinken, Institute for the German Language (IDS), Mannheim
Charles H. P. Zuckerman, Department of Anthropology, University of
Michigan

[ xviii ] Contributors
1

PART ONE

Agency as Flexible
and Accountable Causality
3

CHAPTER 1

Elements of Agency
N. J. ENFIELD

O n October 15, 1965, on Whitehall Street in Lower Manhattan,

David J. Miller burned his draft card in protest at the Vietnam War
(Miller 2001):

The expectant crowd fell hush in front of me. The hecklers across the street
ceased their ranting and watched silently. An eerie stillness settled upon our
canyon as the last rays of the fall sun clung to the tops of the buildings. I said the
first thing that came to my mind. “I am not going to give my prepared speech.
I am going to let this action speak for itself. I know that you people across the
street really know what is happening in Vietnam. I am opposed to the draft and
the war in Vietnam.”
I pulled my draft classification card from my suit coat pocket along with a
book of matches brought especially for the occasion since I did not smoke. I lit a
match, then another. They blew out in the late afternoon breeze. As I struggled
with the matches, a young man with a May 2nd Movement button on his jacket
held up a cigarette lighter. It worked just fine.
The draft card burned as I raised it aloft between the thumb and index finger
of my left hand. A roar of approval from the rally crowd greeted the enflamed
card. This awakened the momentarily mesmerized hecklers and they resumed
their shouts.
As the card burned, I discovered that I had made no preparation for the card
to be completely consumed. I dropped the card as the flame reached my finger-
tips. At my trial in federal court, the unburnt corner of my draft card, with a
4

bit of my signature, was introduced into evidence. The FBI had been Johnny-​
on-​the-​spot in retrieving the charred remains of my card so as to assist in their
prosecution even though I never denied that I burned my card. Future card
burners used tongs or cans in order to complete the job.
… Three days later the FBI swooped in on me in Manchester, New
Hampshire… . I made bail the next day. I remained free till June 1968 when
the draft-​card burning case finally lost in the U.S. Supreme Court. I served
22 months in federal prison in Pennsylvania from 1968 to 1970.

Miller’s story of publicly burning his draft card as a means of protesting

against the US government’s program of conscription during the Vietnam
War illustrates the core elements of agency: he had a degree of flexibility in
carrying out the behavior, and a degree of accountability. What does this
mean? Let us start with the elements of flexibility:1

(1) Agents have flexibility over meaningful behavior, insofar as:

(a) to some degree they control or determine that the behavior is
done at a certain place and time (thus, to some degree Miller
determined that his draft card would be burned at that place
and time; though with minor delays due to his malfunctioning
matches);
(b) to some degree they compose or design the behavior as a means
for a particular end; a thing to be done and a way to do it (thus,
Miller at some level had the plan to destroy this draft card as a pro-
test against the war, and he determined sub-​plans as means to that
greater end);
(c) to some degree they subprehend2 or anticipate how others could
view and react to the behavior; for instance to some extent they
may be prepared for certain interpretants—​in other words, ratio-
nal responses—​by others; they may be surprised or disposed to
sanction non-​anticipated interpretants (thus, Miller was not sur-
prised when hecklers tried to disrupt him, when FBI agents took
his burned card as evidence, or when they arrested him in the fol-
lowing days; nor when he was praised as a hero by members of the
antiwar movement).

These elements of flexibility are understood in terms of the semiotic process

that underlies an agent’s behavior (Kockelman 2007, 2013). Thus, control-
ling (1a) is about the production of perceptible behavior—​potential signs—​
without respect to what that perceptible behavior may be taken to mean, or

[4] Agency as Flexible and Accountable Causality

5

to what interpretants it might so elicit. In Miller’s case, controlling simply

had to do with instigating an event of fire destroying a piece of paper.
Composing (1b) is about the relation between an agent and an over-
all semiotic process that this agent instigates. Composing in this sense
concerns the degree to which an agent selects that behavior for a func-
tion, as a means to an end, and the degree to which her carrying out
of the behavior is responsible for success in achieving her goal. Miller’s
goal was to protest against the war; as an agent, he played a role in
determining which behavior would be produced and what that behavior
may stand for. His selection of tools (draft card, fire) as means toward a
local end (destroying the physical manifestation of a government order)
determined the conditions for success in his venture: without the card
actually catching fire and burning up, the planned action would not have
been consummated. As Miller describes, there were minor obstacles to
the execution of the card-​burning behavior, related to the affordances of
fire and paper: for one thing, the wind blew out his matches on his first
attempts, and for another, the heat of the burning paper caused him to
let go of the card and in the end not succeed in fully destroying it. For the
behavior to succeed as Miller composed it, the effective destruction of a
specific piece of paper was necessary to the consummation of a specific
political act.
Within composing, we can distinguish between execution and planning.
Differences in the manner of execution of a sign, which may be functions
of the skill or conditions of an agent, will have consequences for how effec-
tively a sign will succeed in standing for a particular object. While execu-
tion is the degree to which one’s physical production of the relevant sign is
done in such a way as to determine that the sign should be taken to stand
for a certain object, planning is deciding which sign-​object relations are
to be created in the first place. Miller planned to put fire to paper, but his
execution was lacking. In the end his plan was carried out, executed with
the help of a bystander with a lighter.
Subprehending (1c) is about the relation between the agent and the
overall semiotic process. Subprehension concerns the degree to which an
individual effectively foresees the interpretants—​in other words, the reac-
tions and responses—​that the sign event may evince. One way to measure
this would be in the ways a person might reveal that they have prepared
for a certain interpretant and not others. For example, if I ask What’s his
address? while at the same time pulling out a pen and paper to write the
address down, by pulling out the pen and paper I am showing evidence
of having subprehended that your interpretant (your answer) of my sign

E l e m e n t s of Ag e n c y [5]
6

(my question) will be to tell me the person’s address, which I will then be
already prepared to write down. Another way to measure subprehension in
this sense is to monitor the accountability involved. Is a person surprised
by or disposed to sanction certain interpretants? If I ask What’s his address?
and you look at me and say nothing, I might repeat the question or say Hey
I asked you something. An agent subprehends interpretants of a sign event
to some degree (especially the potential accountability): being prepared
for some interpretants and not others; being surprised by, or disposed to
sanction, some interpretants and not others. As noted above, Miller was
surely not surprised by the heckling, the arrest, the conviction; nor was
he presumably surprised by the praise, support, and imitation from other
activists. This indicates that his degree of agency on the measure of subpre-
hension was high.
With an agent’s flexibility comes accountability, as Miller anticipated or
at least subprehended:

(2) Agents have accountability for meaningful behavior, insofar as:

(a) they may be subject to public evaluation by others for their behav-
ior, where this evaluation—​in the form of interpretants like praise,
blame, or demand for reasons—​may focus on any of the distinct
components of flexibility given in (1), above (thus, Miller’s actions
were evaluated by many people from onlookers at the scene to fed-
eral judges in the US Supreme Court);
(b) they may be regarded as having some degree of entitlement to carry
out the behavior, and give reasons for it, and they or others may
invoke this entitlement; this may relate to any of the distinct com-
ponents of flexibility given in (1), above (thus, Miller’s behavior
was precisely designed to give him an opportunity to state his rea-
sons for action, with the intention to publicize those reasons for
action);
(c) they may be regarded by others as having some degree of obliga-
tion to carry out the behavior, and give reasons for it, and they or
others may invoke this obligation; this may relate to any of the dis-
tinct components of flexibility laid out in (1), above (thus, Miller’s
behavior could be used as a basis for motivating others, possibly
through a sense of moral obligation, to do the same).

Another way of framing accountability in relation to behavior in the sense

just defined is ownership of the behavior. Thinking in terms of accountabil-
ity foregrounds the possibility of blame or praise, while ownership fore-
grounds rights and obligations.

[6] Agency as Flexible and Accountable Causality

7

So, in sum, agency is the relation between a person and a course of

action and its effects. To summarize it in the leanest terms possible:

(3) With regard to some goal-​directed controlled behavior, agency consists

of the following:
(A) Flexibility
1. Controlling (determining that a perceptible/​physical behavior
occurs)
2. Composing (selecting the behavior, its function, and execution)
3. Subprehending (effectively anticipating interpretants of the
behavior)
(B) Accountability
1. Being evaluated (by others, on any of [A1–​3])
2. Being entitled (a right to do the behavior can be recognized and
invoked)
3. Being obligated (a duty to do the behavior can be recognized
and invoked)

There is a special relation between flexibility and accountability. Flexibility

is regimented both by natural laws and by social norms, and often by these
two in combination. One’s accountability is lower when one’s behavior is
more heavily constrained by natural laws, because less choice is involved.
Supporters of Miller are unlikely to sanction him for having delayed the
burning of the card before he was given the cigarette lighter; they would rec-
ognize that his flexibility was at that moment thwarted by natural causes,
and not by, say, some form of hesitation in anticipation of likely sanctions.
And so we arrive at Kockelman’s definitive equation: Agency equals flex-
ibility plus accountability. How flexible you are depends on how freely you
can determine the elements of a course of behavior and its outcomes, in
multiple senses: the physical carrying out of the behavior, the planning and
design of the behavior, the placing of the behavior in an appropriate context,
the anticipation or subprehension of likely effects of the behavior—​includ-
ing, especially, the reactions of others—​in that context. How accountable
you are depends on how much it can be expected or demanded that other
people will interpret what you do in certain ways, for example, by respond-
ing, asking for reasons, sanctioning, praising, or blaming you. With these
elements distinguished, we begin to understand why the concept of agency
is far from simple or primitive, and why it has resisted easy definition. With
the elements of agency distinguished, we may begin to understand the
many subtleties of the agency problem, something that is especially needed
when we want to take the next step and ask how agency is distributed.

E l e m e n t s of Ag e n c y [7]
8

ACKNOWLEDGMENTS

Thanks go to Paul Kockelman for his significant input to this work. Note that
this chapter draws partly on sections of my 2013 book Relationship Thinking
(Oxford University Press). I gratefully acknowledge support from the Max
Planck Society (through MPI Nijmegen), the European Research Council
(through grant 240853, “Human Sociality and Systems of Language Use”),
and the University of Sydney (through Bridging Grant ID 176605).

NOTES

1. This analysis of flexibility in agency is due to Kockelman (2007, 2013), though

I take one liberty with the terminology (Enfield 2013:104–╉117). Kockelman’s
term for (1c) is “commitment,” defined as “the degree to which one may
anticipate an interpretant, where this anticipation is evinced in being surprised
by and/╉or disposed to sanction unanticipated interpretants” (Kockelman
2007:380). I propose “subprehension,” to avoid confusion with other dominant
meanings of the word “commitment” (for example, in Kockelman 2007:153 and
passim, “commitment” has a technical meaning in the domain of accountability,
referring to “deontic obligation,” something one is obliged to do). On agency and
language specifically, see Ahearn (2010), Duranti (2004).
2. Subprehend may be defined as follows. If you subprehend something, it is as if
you anticipate or expect it, but not in any active or conscious way; rather, if you
subprehend something, when it happens you cannot say later that you had not
anticipated or expected it. Subprehension is thus close to the notion of habitus
(Bourdieu 1977).

REFERENCES

Ahearn, Laura M. 2010. “Agency and Language.” Society and Language Use 7: 28.
Bourdieu, Pierre. 1977. Outline of a Theory of Practice. Cambridge: Cambridge
University Press.
Duranti, Alessandro. 2004. “Agency in Language.” In A Companion to Linguistic
Anthropology, edited by D. Alessandro, 451–473. Malden, MA: Blackwell.
Enfield, N. J. 2013. Relationship Thinking: Agency, Enchrony, and Human Sociality.
Oxford: Oxford University Press.
Kockelman, Paul. 2007. “Agency: The Relation Between Meaning, Power, and
Knowledge.” Current Anthropology 48(3): 375–╉401.
Kockelman, Paul. 2013. Agent, Person, Subject, Self: A Theory of Ontology, Interaction,
and Infrastructure. Oxford: Oxford University Press.
Miller, David. 2001. “Reclaiming Our History: Memoirs of a Draft-╉Card Burner.”
Reclaiming Quarterly (82). http://╉www.reclaimingquarterly.org/╉82/╉rq-╉82-╉
draftcard.html Retrieved March 12, 2011.

[â•›8â•›]â•… Agency as Flexible and Accountable Causality

9

CHAPTER 2

Distribution of Agency
N. J. ENFIELD

I t is easy to think that “an agent” should coincide exactly with an individ-
ual. But this is seldom, if ever, the case. One reason agents do not equal
individuals is that the elements of agency can be divided up and shared out
among multiple people in relation to a single course of action. When I get
you to pass the salt, it is me who plans the behavior but you who executes
it. Or when I report what a candidate said in yesterday’s speech, it is me
who speaks the words but the candidate who is accountable for what was
expressed. With distributed agency, multiple people act as one, sharing or
sharing out the elements of agency.
One person may provide the flexibility needed for meeting another per-
son’s ends—​as in slavery, factories, and armies—​or for meeting shared
ends—​as in team sports, co-​authorship, and joint enterprise. Similarly,
one person may bear the accountability entailed by another person’s flex-
ibility. It is hardly rare for a person to inherit the blame for someone else’s
punishable actions. Howitt (1904), writing on Aboriginal Australia, “men-
tions the case of an accused man pointing to his elder brother to take the
blame, because an elder brother stands for and should, ideally, protect a
younger” (Berndt and Berndt 1964:299). In law of this kind, “people are
categorized in units the members of which are interdependent … [and]
relations both within and between those units may not be framed only, or
predominantly, in kinship terms” (Berndt and Berndt 1964:303). This non-​
modern approach has difficulty fitting into today’s world. In 2009, there
was a campaign in the Australian Aboriginal community at Lajamanu in
10

the Northern Territory to find a solution to persistent social problems aris-

ing from the incompatibility of indigenous and government law. Here was
the problem. If people who committed crimes were jailed and thus sepa-
rated from their community before they could face traditional punishment
(known as payback) then this payback would be meted out on family mem-
bers of the transgressors, often leading to continuing feuds. The campaign
called for official recognition of traditional punishment, allowing that bail
be granted to indigenous offenders so that they might face punishment
(for example, being speared through the thigh) and thus resolve the matter
to the satisfaction of the community before being taken to jail.
Distributed accountability of the kind that the Lajamanu campaign
sought to avoid is the essence of the feud, a universal phenomenon. Take
for example the gjakmarrja—​or blood feuds—​of rural Albania. Blood feud-
ing was largely dormant during the communist period, but with the fall
of communism in the early 1990s, old feuds were rekindled, and people
found themselves being held accountable for things that were done before
they were born, sometimes by people they had never met. Here is a case
(Mustafa and Young 2008:99–​100):

A family living in a village outside Bajram Curri … came under a new threat,
even though the man from their family who had committed a blood feud killing
had himself died seventeen years ago. The perpetrator’s death did not satisfy
the indebted family who sent a warning that they expected “blood payment” in
the form of the life of a male member of the remaining family. The family under
threat consisted of a widow living with her two sons, their wives, and several
children. The family had already adjusted to the threatening situation: the eldest
son had gone into hiding elsewhere, and the younger remained indoors, unable
to leave the house. Obviously this situation had a drastic effect on the earning
capacity of the family.

Cases like this take us to the heart of distributed agency. One man commits
a misdeed against another, and yet revenge is taken years later between
the two men’s grandchildren, neither of whom was involved in the original
transgression. Here, someone is held to account for something that some-
one else chose to do. Here, agency, with its components of flexibility and
accountability, is divided and shared out among multiple individuals while
still being anchored in a single, sometimes decades-​long course of action.
Cases like this highlight one of the key reasons why agents do not equal
individuals: the locus of agency is the social unit, and social units are not
confined to individual bodies.

[ 10 ] Agency as Flexible and Accountable Causality

Exploring the Variety of Random
Documents with Different Content
 — Men när du skriver i tidningen, är det alltid fråga om den
officiella tron.
— Tidningen ja, det är ju bolagets sak — om bolaget vill
upprätthålla kristendomen, så kan det ju få; när jag arbetar åt
bolaget, så ... det är en sak för sig ... Du skall vara snäll och hålla
med henne, om hon säger att hon tror barnet vara saligt!
— Nå ja, för att göra en människa lycklig kan jag väl förneka tron,
i synnerhet som den inte är min. Men du måste tala om var du bor
också!
— Vet du var Vita Bergen ligga?
— Ja, det vet jag! Du bor kanske i det där spatlade trähuset på
bergsknallen?
— Hur känner du det?
— Jag har varit där en gång.
— Du kanske är bekant med den där socialisten Ygberg, som
förstör folket för mig. Jag är vicevärd där åt Smithen och bor
hyresfritt mot att jag driver in hyrorna; men när de inte kunna
betala, så prata de ett slags dravel, som han lärt dem, »om arbete
och kapital» och annat så’nt där, som har stått tryckt i
skandaltidningar.
Falk blev tyst.
— Känner du den där Ygberg?
— Ja, det gör jag! Vill du prova fracken nu?
Sedan Struve satt fracken på sig, drog han sin våta bonjour
ovanpå, knäppte den upp till hakan, tände en väl tuggad
cigarrstump, som satt uppträdd på en stryksticka — och gick.
Falk lyste honom utför trapporna.
— Du har långt att gå, sade Falk för att göra avskedet något mera
avrundat.
— Ja, det ska Gud veta! Och ingen paraply har jag.
— Och inte överrock! Vill du inte ta min vinterrock så länge?
— Jo, tack, så mycket, men det är för beskedligt av dig!
— Jag kan ju få igen den vid tillfälle!
Falk återvände in i rummet, hämtade överrocken och släppte den
ner till Struve, som stod nere i farstun, och efter ett kort godnatt
gick han in. Men luften föreföll honom så kvav, att han öppnade
fönstret. Därute föll höstregnet så stritt och smällde mot takplåtarna
och störtade ner på den smutsiga gatan. Från kasernen mitt emot
hördes taptot rulla, under det korum sjöngs i logementen, genom
hvilkas öppnade fönster lösryckta psalmstrofer trängde sig ut.
Falk kände sig ödslig och trött! Han hade väntat få leverera batalj
med en representant för allt vad han ansåg fientligt, men fienden
hade flytt och på samma gång delvis besegrat honom. Om han sökte
göra sig reda för vad striden egentligen rörde, kunde han det icke,
och vem som hade rätt kunde han icke heller få klart för sig. Och
han började undra om icke hela saken, vilken han gjort till sin, de
förtrycktas nämligen, blott var en overklighet. Ögonblicket därefter
förebrådde han sig denna feghet, och den permanenta fanatism,
som glödde ini honom, flammade åter upp; han fördömde sin
svaghet, som oupphörligt narrade honom till medgivanden; nyss
hade han haft fienden i sina händer och han hade icke allenast icke
visat honom sin djupa avsky, utan även behandlat honom med
välvilja och visat honom sympati; vad skulle denne få för tankar om
honom hädanefter. Denna hans godsinthet var icke någon förtjänst,
då den hindrade honom att fatta kraftiga beslut, den var blott en
moralisk slapphet, som gjorde honom oförmögen till en strid, vilken
han kände sig allt mindre vuxen. Han erfor livligt nödvändigheten av
att släcka under pannorna, vilka icke längre skulle kunna motstå ett
så högt tryck, då ingen ånga förbrukades, och han tänkte på Struves
råd, och han tänkte så länge, att han slutligen befann sig i ett
kaotiskt tillstånd, under vilket sanning och lögn, rätt och orätt
dansade omkring i en behaglig endräkt, och hans hjärna, i vilken
begreppen genom akademisk uppfostran legat skönt sorterade,
skulle snart likna en blandad kortlek. Han lyckades märkvärdigt väl i
att inarbeta sig i ett tillstånd av indifferentism, han övade sig i att
söka vackra motiv för fiendens handlingar, och han gav sig efter
hand själv orätt, kände sig försonligt stämd mot världsordningen,
kom slutligen upp till den höga synpunkten och fann att det i själva
verket var ganska betydelselöst om det hela över huvud var svart
eller vitt; och om det var svart, så fanns ju ingen säkerhet för att det
icke skulle så vara, och då anstod det icke honom att önska det
annorlunda. Han fann detta själstillstånd behagligt, ty det medförde
en känsla av lugn, som han icke erfarit på de många år, han gått i
oro för mänskligheten. Han njöt av detta lugn, i förening med en
pipa stark tobak, tills städerskan kom in för att bädda och på samma
gång överlämna ett brev, som brevbäraren nyss stuckit in. Brevet var
undertecknat Olle Montanus och var mycket långt samt tycktes
delvis göra ett livligt intryck på Falk. Det hade för övrigt följande
lydelse:
Käre Broder!
Ehuru Lundell och jag nu avslutat våra arbeten och snart inträffa i
Stockholm, har jag dock ett behov att uppteckna mina intryck av de
förflutna dagarna härstädes, emedan de varit av stor betydelse för
mig och min andliga utveckling, ty jag har kommit till ett resultat;
och står nu förvånad som en nykläckt kyckling, tittande på världen
med nyöppnade ögon och sparkande på äggskalen, som så länge
hållit undan ljuset. Detta resultat är visserligen icke nytt; Platon hade
redan sagt det innan kristendomen kom: verkligheten, världen den
synliga är blott ett sken, en skuggbild av idéerna; det vill säga
verkligheten är något lågt, betydelselöst, sekundärt, tillfälligt. Ja väl!
Men jag vill förfara syntetiskt och börja med det enskilda för att
därifrån leta mig fram till det allmänna.
För det första vill jag tala om mitt arbete, som blev föremål för
riksdagens och regeringens gemensamma omsorger. Vid altaret i
Träskåla kyrka stodo tvenne figurer av trä; den ena var
sönderslagen, men den andra var hel. Den hela höll ett kors i
handen och var en kvinnofigur; av den sönderslagna figuren funnos
två säckar med spillror förvarade inne i sakristian. En lärd
fornforskare hade undersökt båda säckarnas innehåll för att kunna
bestämma den sönderslagna figurens utseende, men han hade
endast kommit till gissningar. Han gick dock grundligt till väga; han
tog ett prov av den vita färg varmed figuren varit grundad och
inskickade den till farmaceutiska institutet och fick sålunda bekräftat
att den höll bly och icke zink, alltså var figuren äldre än 1844,
emedan zinkvitt först kom i bruk det året. (Vad skall man säga om
ett sådant slutsätt, då ju figuren kunnat vara ommålad.) Därpå
inskickade han ett prov av virket till snickareämbetet i Stockholm,
och han erhöll det svaret, att det var björk. Figuren var alltså av
björk, förfärdigad före 1844. Men det var icke dit han ville komma,
utan han hade anledningar (!), det vill säga, han önskade för sin
heders skull, att bilderna skulle vara från 1500-talet, och han skulle
helst velat, att de varit gjorda av den store (naturligtvis store,
eftersom hans namn varit så väl inskuret i ek, att det bevarat sig
ända till våra dagar) Burchard von Schiedenhanne, som skurit
korstolarna i Västerås’ domkyrka. De lärda undersökningarna
bedrevos vidare. Han hade stulit en smula gips från figurerna i
Västerås, och detta inskickades nu med gipsprovet från Träskåla
sakristia till Ekole pollyteknik (jag kan inte stava’t) i Paris. Svaret var
krossande för belackarna: analyserna utvisade att gipserna hade lika
sammansättning, 77 ekvivalenter kalk och 23 svavelsyra, och alltså
(!) voro figurerna från samma epok. Figurerna voro sålunda
bestämda i anseende till åldern; den hela blev avritad och
»inskickad» (de ha en förfärlig passion de där lärda att »skicka in»
allting) till antikvitetsakademien; återstod att bestämma och
rekonstruera den sönderslagna. I två år skickades de båda säckarna
mellan Uppsala och Lund; de båda professorerna råkade den gången
lyckligtvis vara av skilda meningar, varav strid uppstod; professorn i
Lund, som just blev rektor, skrev en avhandling om figuren till sitt
rektorsprogram och krossade professorn i Uppsala, som i stället fick
svara med en broschyr. Lyckligtvis uppträdde i samma stund en
professor vid konstakademien i Stockholm med en alldeles ny åsikt,
och därigenom inträffade, som alltid, att Herodes och Pilatus
»jämkade» på sina meningar och störtade sig över och söndersleto
Stockholmarn med hela ettern hos småstadsbor. »Jämkningen» blev
den, och därvid stannade man: att den sönderslagna figuren
föreställt Otron, emedan ju den hela figuren måste föreställa Tron,
som symboliserades av korset. Gissningen (den Lundensiska) att den
sönderslagna föreställt Hoppet, emedan man funnit ett ankarklo i
ena säcken, förkastades, emedan man måste (!) förutsätta tillvaron
av en tredje figur, Kärleken, av vilken ej fanns spår och icke plats
heller, varförutom visades (med exempel ur Historiska Museets rika
samling av pilspetsar) att ankarkloet icke var ett sådant, utan en
pilspets, hörande till de vapen, varmed Otron symboliseras, se Ebr.
Br. 7 k. 12 v., där det talas om otrons blinda skott, jämfört med
Jesaias 29 k. 3 v., där otrons pilar nämnas flerestädes. Formen på
pilspetsen, vilken fullkomligt liknar dem från riksföreståndaren Stures
tid, avlägsnade det sista tvivlet om figurens ålder.
Mitt göra var nu att efter professorernas idé tillverka en bild av
Otron såsom pendant till Tron. Programmet var givet, och ingen
tvekan fanns. Jag sökte en manlig modell, ty det måste vara en
man; jag fick söka länge, men jag fann honom, ja jag tror att jag
fann Otron själv i egen person — och jag lyckades — briljant! Där
står skådespelaren Falander nu till vänster om altaret, med en
mexikansk pilbåge lånad från skådespelet Ferdinand Cortez och en
rövarkappa från Fra Diavolo; men folket säger att det är Otron som
sträcker vapen för Tron, och kontraktsprosten, som höll
invigningspredikan, talade om de härliga gåvor, som Gud ibland
kunde giva människan och särskilt nu mig, och greven, som vi åto
invigningsmiddag hos, förklarade att jag gjort ett mästerverk, som
gott kunde jämföras med antikens (som han sett i Italien), och en
student, som var på kondition hos greven, grep tillfället att få trycka
vers och utdela, vari han utvecklade begreppet det sublimt sköna
och gjorde en historik över djävulsmyten.
Nu har jag som en sannskyldig egoist talat om mig själv! Vad skall
jag säga om Lundells altartavla? Så här såg den ut. Kristus
(Rehnhjelm) på korset i fonden; till vänster den obotfärdiga rövaren
(jag; den skurken hade gjort mig ändå fulare än jag är); till höger
den botfärdige rövaren (Lundell själv med sina skenheliga ögon
seende på Rehnhjelm); vid korsets fot: Maria Magdalena (Marie, du
vet, djupt urringad); en romersk centurion (Falander) till häst
(nämndeman Olssons skvadronbeskällare).
Jag kan icke beskriva vilket hiskeligt intryck det gjorde på mig, då
efter predikan täckelserna föllo och alla dessa bekanta ansikten från
den upphöjda platsen vid altaret stirrade ut över församlingen, som
med andakt lyssnade till prästens stora ord om konstens höga
betydelse, i synnerhet då den går i tjänst hos religionen. För mig föll
i den stunden ett täckelse, som avslöjade mycket, mycket, och vad
jag sedan tänkt om tro och otro skall du en gång få höra; vad jag
menar om konsten och dess höga uppgift skall jag framlägga i en
föreläsning, den jag ämnar hålla på någon offentlig lokal, så snart
jag kommer till sta’n.
Att Lundells religiösa känsla varit högt uppdriven under dessa
»dyra» dagar, kan du föreställa dig. Han är lycklig, jämförelsevis, i
sitt kolossala självbedrägeri, och han vet icke att han är en skälm.
Nu tror jag att jag sagt det mesta och skall vidare förklara mig
muntligen då vi råkas.
Till dess farväl och må så gott.
Sanne vännen
O l l e M o n t a n u s.

P. S. Jag glömde ju att tala om upplösningen på den antikvariska

forskningshistorien. Den slutade så, att Jan i fattigstugan, som
mindes från sin barndom huru figurerna sågo ut, upplyste om, att de
varit tre och kallats Tron, Hoppet och Kärleken, och efter som
Kärleken var störst (Math. 12:te och 9:de), så hade den stått ovanför
altaret. Åskan hade slagit ner den och Tron på 1810-talet. Figurerna
hade hans far, som varit galjonssnickare i Karlskrona, förfärdigat.
D. S.

Efter läsningen av detta brev slog sig Falk ner vid sitt skrivbord, såg
efter att lampan var väl påfylld, tände en pipa, och tog så fram ett
manuskript ur bordslådan och satte sig att skriva.
 NITTONDE KAPITLET.
Från Nya kyrkogården till
Norrbacka.
Septembereftermiddagen låg grå och varm och lugn över
huvudstaden, då Falk vandrade upp för de södra backarna. På
Katarina kyrkogård satte han sig att vila; han erfor ett verkligt
välbehag vid att se huru lönnarna blivit rödfrusna under de sista
nätterna, och han hälsade hösten hjärtligt välkommen med dess
mörker, dess gråa moln och dess fallande löv. Icke en fläkt rörde sig;
det var som om naturen vilade, trött av det korta sommararbetet;
allting vilade, människorna lågo där under sina torvor, så tysta och
beskedliga som de aldrig varit i livet, och han önskade han hade
dem alla där, och sig själv med. Klockan slog någonting uppe i
tornet, och då reste han sig och gick, gick framåt Trädgårdsgatan,
tog av in på Nya gatan, vilken tycktes ha varit ny i hundra år, gick
över Nytorget och var framme vid Vita Bergen. Där stannade han
utanför det skäckiga huset och hörde på vad barnen sade, ty det var
barn på bergknallen, som vanligt, och de talade både högt och
oförbehållsamt under det att de slipade små tegelstenar, som de
skulle ha till att hoppa hage med.
— Vad fick du till midda’n, Janne?
— Angår det dej, du?
— Angår? Säger du angår? Akta dej du, så att jag inte lappar dej!
— Du? Äh, hörru! Inte du med de där ögona!
 — Hörru! Flunsa jag dej inte här om dan ner ve Hammarbysjön!
Va?
— Äh, håll käften på dej!
Janne blir »flunsad», och oron lägger sig.
— Du kanske inte var med, du Janne, och stal krasse på Katrina
körgål? Va?
— Har den där halta Olle gått och babblat om det?
— Nå, och så kom inte polisen? Va?
— Tror du jag är rädd för polisen? Det ska du få se!
— Är du inte det, då ska du få följa med till Zinkens damm och
humla päron i kväll.
— På ki, förstås? Kommer inte över planket, känner de där arga
hundarna!
— Tror du inte, att Sotar-Pelle går över det där planket som ett
inte, och hundarna måste man väl kunna sparka.
Slipningen avbrytes av en piga, som kommer ut och strör granris
på den gräsbevuxna gatan.
— Vad är det för en djävel, som ska begravas däroppe i dag?
— Å, det är den där vice-värden, kära du, som har fått en unge
igen med sin kona!
— Det är en kitslig satan, den där vice-värden! Va?
I stället för svar gav han ifrån sig en okänd melodi, som visslades
på ett särskilt sätt.
— Vi bruka sparka hans rävungar när di kommer från skolan. Och
hans kona, må du tro, den är något svullen. Den djävla maran
stängde oss ute i snön en natt, när vi inte betalte hyran, så att vi
måste koja i Blecktornsladan.
Samtalet tynade, ty den sista upplysningen tycktes icke göra det
allra minsta intryck på åhöraren.
Det var icke med särdeles muntra känslor Falk gjorde sin entré
efter den presentation de båda gatpojkarna anställt. Han hälsades i
dörren av Struve, som anlagt en sorgsen min och nu fattade honom i
armen, som om han ville meddela honom ett förtroende eller
sönderkrama en tår i hans närvaro, vilket som helst, något måste
göras — och tog honom om livet.
 Falk befann sig i en sal med ett matbord, en skänk, sex stolar och
en likkista. För fönsterna hängde vita lakan, genom vilka dagsljuset
sipprade in och bröt sig mot det röda skenet av två stearinljus; på
matbordet stod en bricka med gröna vinglas och en soppskål med
georginer, lövkojor och astrar.
Struve tog hans hand och ledde honom fram till kistan, där den
lilla namnlösa låg nerbäddad på hyvelspån i tyll, bestrött med Kristi-
bloddroppsblad.
— Här, sade han; här!
Falk erfor inga andra sensationer än dem man alltid erfar i
närvaron av ett lik och kunde därför icke finna några ord lämpliga för
tillfället, utan inskränkte han sig till att krama faderns hand, varpå
denne sade:
— Tack, tack! och avlägsnade sig för att gå in i ett rum bredvid.
Falk var ensam; nu hörde han först en häftig viskning bakom den
dörr där Struve försvann; därpå blev det tyst en stund; men så
började från andra ändan av rummet ett mummel tränga genom den
tunna bredväggen; han kunde endast delvis urskilja orden, men han
tycktes igenkänna rösterna. Först hördes en gäll diskant, som talade
långa strofer mycket fort.
— Babebibobubybåbäbö. — Babebibobubybåbäbö. —
Babebibobubybåbäbö — lät det.
Därpå svarade en vredgad karlröst, ackompanjerad av hyvelns:
vitschå — vitschå — vitsch — vitsch — hitsch — hitsch.
Och så ett långsamt framrullande mum — mum — mum — mum.
Mum — mum — mum — mum. Varpå hyveln började spotta och
nysa sitt vitsch, vitsch. Och så en storm av babili-bebili-bibili-bobili-
bubili-bybili-båbili-bäbili-bö!
Falk trodde sig förstå varom denna diskussion handlade, och på
vissa tonfall tyckte han sig märka att den lilla döda var inblandad i
saken.
Och så började åter en våldsam viskning bakom Struves dörr,
interfolierad med en snyftning, och så öppnades dörren och ut kom
Struve ledande vid handen en fintvätterska, svartklädd och med röda
ögon. Struve presenterade med en familjefaders värdighet:
— Min hustru; häradshövding Falk, min gamle vän!
 Falk mottog en hand så hård som ett klappträd, och ett leende
som pickles. Han försökte i största hast konstruera en fras, som
innehöll de två orden »fru» och »sorg» och lyckades tämligen, varför
Struve bestod honom en omfamning.
Frun, som ville bidraga med någon vänlighet, började borsta sin
man på ryggen och bifogade:
— Det är fasligt vad Christian kan gå och klena ner sig; jämt och
samt är han dammig på ryggen. Tycker inte häradshövdingen att
han ser ut som en gris?
Denna kärleksfulla fråga slapp den stackars Falk besvara, ty
bakom moderns rygg stucko nu två röda huvuden fram och flinade
mot den främmande. Modern fattade ömt deras huvuden och sade:
— Har häradshövdingen sett så fula pojkar förut? Se de inte ut
som rävungar?
Detta överensstämde med verkliga förhållandet till den grad att
Falk kände sig uppfordrad på det livligaste förneka faktum.
Farstudörren öppnades och in trädde två herrar. Den första var en
bredaxlad trettioåring med ett fyrkantigt huvud, vars framsida skulle
föreställa ansikte; huden såg ut som en halvrutten broplanka i vilken
maskar plöjt sina labyrinter; munnen var brett skuren och stod jämt
på glänt, varvid alltid de fyra, välslipade hörntänderna syntes; när
den log, klövs ansiktet i två delar och man såg ända bort till fjärde
oxeltanden; icke ett skäggstrå vågade sig fram på den ofruktbara
marken; näsan var så illa anbragt, att man framifrån kunde titta ett
gott stycke in i huvudet; på kraniets ovandel förekom någonting
växande, som liknade en kokosmatta.
Struve, som ägde den förmågan att adla sin omgivning,
presenterade kandidaten Borg som doktor Borg. Denne gjorde intet
tecken till nöje eller missnöje, framräckte sin överrocksärm åt sin
följeslagare, vilken genast drog av ytterplagget och hängde det på
farstudörrens gångjärn, varvid frun anmärkte, att »det var så dåligt,
det här gamla huset, att det inte fanns en klädhängare en gång».
Rockavdragaren presenterades som herr Levi. Det var en lång
yngling; hans kranium tycktes hava tillkommit genom en utveckling
av näsbenet bakåt; och bålen, som räckte ända ner till knävecken,
föreföll som om den uppstått därigenom att kraniet dragits genom
ett dragjärn, som när man drar ståltråd; axlarna störtade som
stuprännor, höfterna hade icke lämnat ett spår efter sig, smalbenen
sträckte sig ända uppåt låren, fötterna voro nedgångna som gamla
skor, under vilka hålfoten blivit nedtrampad; benen strävade utåt,
nedåt som på en arbetare, vilken burit tunga bördor eller stått
största delen av sitt liv — det var en fullkomlig slavtyp.
Kandidaten hade stannat vid dörren efter befrielsen från
ytterplagget; han hade tagit av sig handskarna, ställt ifrån sig
käppen, han hade snutit sig, han hade stoppat in näsduken utan att
låtsa märka Struves upprepade försök att presentera; han ansåg sig
ännu vara i tamburen; men nu tog han sin hatt, skrapade med foten
och gjorde ett steg framåt rummet.
— God dag, Jenny! Hur står det till? sade han och tog fruns hand
med en vikt som om det varit hennes liv. Därpå bugade han sig
omärkligt för Falk med en grimas som en hund, när han ser en
främmande hund på sin gård.
Unge herr Levi följde kandidaten i spåren, uppfångade hans
leenden, applåderade hans sarkasmer och lät sig förtryckas av
dennes överlägsenhet.
Frun drog upp en butelj Rhenskt vin och serverade. Struve fattade
sitt glas och önskade gästerna välkomna. Kandidaten öppnade
gapet, lade glasets innehåll på sin till en rännsten apterade tunga,
grinade som om han skulle taga in, och sväljde.
— Det är fasligt surt och dåligt, sade frun; kanske Henrik vill ha
ett glas punsch i stället!
— Ja, det var ganska dåligt, medgav kandidaten och erhöll herr
Levis odelade bifall.
Punsch kom fram. Borgs ansikte klarnade; han såg sig omkring
efter en stol; en sådan blev genast framburen av herr Levi.
Sällskapet slog sig ner omkring matbordet. Lövkojorna doftade
starkt och deras ångor blandade sig med vinets, ljusen speglade sig i
glasen, pratet tog fart och snart steg en rökpelare upp från
kandidatens plats. Frun kastade en orolig blick bort åt fönstret, där
den lilla låg och sov, men den blicken såg ingen.
Då hördes en vagn stanna utanför på gatan. Alla reste sig utom
doktorn. Struve hostade och sade med låg röst, som om han sagt
något obehagligt: ska vi göra oss i ordning?
Frun gick fram till kistan, lutade sig ner och grät häftigt; när hon
reste sig upp såg hon mannen stå med kistlocket i beredskap, och
då brast hon ut i en våldsam gråt.
— Se så! se så! lugna dig! sade Struve, och skyndade sig att lägga
på locket, som om han ville dölja något. Borg lade ett punschglas i
sin rännsten och såg därefter ut som en häst när han gäspar. Herr
Levi hjälpte Struve att skruva fast locket, vilket han gjorde med så
stor ledighet som om han emballerat en packlåda.
Man tog avsked av frun, drog på sig ytterplaggen och gick; frun
bad herrarna akta sig i trapporna; »de voro så gamla och dåliga».
Struve gick först och bar kistan; när han kom ner på gatan och
fick se en liten folksamling, anställd till hans ära, greps han så av
högmodsandan att han for ut emot kusken, som inte öppnat
vagnsdörren och fällt steget; för att förhöja effekten duade han den
stora, livréklädda karlen, vilken med hatten i hand skyndade fullgöra
befallningarna; detta framkallade nu en kort, elakartad hosta hos en
gosse i hopen, vilken lydde namnet Janne, och som, när han
därigenom ådrog sig de kringståendes uppmärksamhet, började med
lyfta ögon granska skorstenarna som om han väntade sotarn.
Vagnsdörren smällde igen om de fyra, och följande samtal uppstod
mellan några yngre deltagare i folksamlingen, vilka nu kände sig
lugnare:
— Hör du? En så’n svullen kista! Såg du på’n?
— Ja visst! Men såg du, att det inte var något namn på plåten?
— Va det inte?
— Nej, det kunde man väl se; den var alldeles blank!
— Vad betyder det då?
— Vet du inte det? Det var en hor-unge!
Piskan smällde lyckligtvis och vagnen rullade framåt. Falk kastade
en blick uppåt fönstret; där stod frun, som redan tagit ner ett par
lakan och blåste ut stearinljusen, och bredvid henne rävungarna
med var sitt vinglas i handen.
Vagnen skallrade fram, gata upp och gata ner; ingen gjorde försök
att tala. Struve såg plågad ut där han satt med kistan i knä; och det
var ännu så ljust att han skulle velat göra sig osynlig.
 Det var en lång väg till Nya Kyrkogården, men den tog också slut
och man var framme. Utanför grindarna stod ett långt tåg av vagnar.
Man köpte kransar, och dödgrävaren tog emot kistan. Efter en god
stunds promenad, stannade den lilla processionen på ett nyupptaget
sandfält, längst bort på norra sidan av kyrkogården. Dödgrävaren
lagade listerna i ordning; doktorn kommenderade håll an där! fira!
lägg av! och nu hissades den lilla namnlösa tre alnar under jorden;
det blev en paus; alla stodo tysta med sänkta huvuden och sågo ner
i graven, som om de väntade något; tung och grå låg himlen över
det stora, ödsliga sandfältet, där de vita stickorna stodo som små
barns vålnader, vilka gått vilse här ute; skogsbrynet tecknade sig
svart som en skuggspelsfond, ej en vindfläkt rörde sig. Då hördes en
röst, först darrande, men snart klar och bestämd, som buren av en
övertygelse; Levi hade stigit upp på bårtäcket och talade med blottat
huvud:
»Av den Högste tryggt beskyddad, vilande i skuggan av hans
allmakt. Till den Eviga jag säger: du min tillflykt är den trygga. Du
min borg, den evigt säkra, Gud på vilken jag förlitar. — Kaddisch. —
Herre Allsmäktige Gud, giv att ditt heliga namn må varda tillbett och
helgat i hela den värld, vilken du en gång skall förnya, du, som åter
upplivar de döda och kallar dem till ett nytt liv. Du, som låter evig
frid härska i din himmel, må du ock skänka oss hela Israel din frid,
amen!
Sov i ro du lilla, som intet namn fick; Han, som känner de sina,
skall nog kalla dig vid namn; sov gott i höstnatten, inga onda andar
skola störa dig, fast du ej fick det helgade vattnet; gläd dig att du
slapp brottas med livets strider, dess fröjder kunde du väl vara utan.
Lycklig du, som fick gå bort innan du hann göra bekantskap med
världen; ren och utan fläck lämnade din själ sin späda hydda, därför
skola vi inte kasta jord efter dig, ty jord är förgängelse, men vi skola
hölja dig med blommor, ty som blomman stigit upp ur jorden, så
skall din själ också ur den mörka graven höja sig till ljuset, ty av
ande är du kommen, till ande skall du åter varda!»
Han lät kransen falla och betäckte sitt huvud.
Struve gick fram, fattade hans hand och tryckte den med värme,
varvid tårarna kommo honom i ögonen så att han måste låna Levis
näsduk. Doktorn, som kastat ner sin krans, började redan gå, och de
andra följde sakta efter. Men Falk stod tankfull kvar lutad över
graven och stirrade ner i djupet; han såg först endast ett fyrkantigt
mörker, men småningom framdök en ljus fläck, som växte och antog
bestämd form, den blev rund och gav ett vitt sken, som en spegel —
det var den lillas oskrivna livstavla, som lyste genom mörkret och
endast återgav himmelens obrutna ljus. Han fällde sin krans; ett
svagt dovt ljud, och ljuset slocknade. Då vände han sig om för att
följa de andra.
Vid vagnen uppstod några funderingar vart man skulle styra
färden; Borg gjorde processen kort och kommenderade »till
Norrbacka»!
Om några minuter befann sig sällskapet i stora salen en trappa
upp, där de mottogos av en flicka, vilken Borg hälsade med en kyss
och en omfamning, varpå han kastade sin hatt under en soffa,
befallde Levi draga av sig ytterrocken och rekvirerade en kanna
punsch, tjugufem cigarrer, ett halvstop konjak och en topp socker.
Därpå tog han av sig i skjortärmarna och disponerade ensam över
salens enda soffa.
Struves ansikte började stråla när han såg tillredelserna till ett
dryckeslag, och han älskade musik. Levi satte sig till pianot och
hasplade upp en vals, varvid Struve tog Falk om livet och började en
promenad under lättfattligt samtal om livet i allmänhet, om sorg och
glädje, om människans obeständiga natur m. m., varav framsprang
som resultat, att det vore syndigt att sörja vad Gudarna — han
begagnade ordet Gudarna, efter som han redan sagt syndigt, på det
Falk icke skulle tro att han var läsare — givit och tagit. Detta
resonemang tycktes utgöra introduktionen till den vals, han strax
därpå dansade med flickan, som kom in med bålen. Borg fyllde
glasen, lockade på Levi, nickade åt ett glas och sade:
— Nu ska vi dricka brorskål, så kan vi vara ovettiga på varann
sedan!
Levi uttryckte sin stora glädje över den äran.
— Skål, Isaac, sade Borg.
— Jag heter inte Isaac ...
 — Tror du jag bryr mig om vad du heter. Jag kallar dig vid namn
Isaac och du är min!
— Du var mig en rolig djävul ...
— Djävul! vet du inte hut, judgosse ...
— Vi skulle ju vara ovettiga på varann ...
— Vi? Jag skulle vara ovettig på dig, ja!
Struve ansåg sig böra gå emellan:
— Tack, min bror Levi, sade han, för dina vackra ord. Vad var det
för en bön du läste?
— Det var vår begravningsbön.
— Den var mycket vacker!
— Det var bara fraser, tyckte jag! inföll Borg. Den otrogne hunden
bad endast för Israel och det kunde således inte gälla den avlidna!
— Alla odöpta räknas till Israel, svarade Levi.
— Och så angrep du dopet, fortfor Borg. Jag tål inte att någon
angriper dopet — det vill vi göra själva! Och så var du och fingrade
på rättfärdiggörelsen! Låt bli sådant där; jag tål inte att någon annan
går och fingrar på vår religion!
— Det har Borg rätt uti, sade Struve, om vi nämligen inskränka
oss till att inte alls angripa vare sig dopet eller någon annan av de
heliga sanningarna, och jag får anhålla att varje samtal av denna
lättsinniga art må vara bannlyst från vårt sällskap i afton.
— Får du anhålla? skrek Borg. Vad får du anhålla? — Nå! Jag
förlåter dig, om du håller mun på dig. Spel upp, Isaac! Musik! Vi är
musiken stum vid Cæsars fest! Musik! Men kom inte med något
gammalt. Nytt skall det vara!
Levi satte sig till pianot och spelade ouverturen till Den Stumma.
— Se så där ja, nu ska vi prata, sade Borg. Häradshövdingen går
och ser så sorgsen ut; kom så få vi dricka!
Falk, som erfarit en viss beklämning i Borgs närvaro, mottog
anbudet med någon reservation. Men det kom icke till något samtal,
man liksom fruktade en sammanstötning. Struve irrade omkring som
en mal, sökande nöjet utan att finna det, alltjämt likväl
återvändande till punschbordet; han tog då och då några danssteg,
inbillande sig att det var roligt, att det var festligt, men det var det
inte. Levi gick emellan pianot och punschen; han gjorde även försök
att sjunga en rolig visa, men den var för gammal att någon skulle
höra på. Borg skrek för att få »stämning», som han kallade det, men
det blev allt tystare och nästan ängsligt. Falk gick av och an på
golvet, tigande och olycksbådande som ett väl laddat åskmoln.
På Borgs befallning dukades nu en väldig sexa. Man satte sig till
bords under en hotfull tystnad. Brännvinet användes omåttligt av
Struve och Borg. Den senares ansikte liknade ett par nerspottade
kakelugnsluckor; röda fläckar slogo upp här och där och ögonen
blevo gula; Struve liknade däremot en fernissad Eidamerost,
jämnröd och flottig. När man såg Falk och Levi i detta sällskap,
föreföllo de som ett par barn, vilka åto sin sista kväll hos jättarna.
— Ge skandalskrivaren laxen, kommenderade Borg åt Levi, för att
avbryta den enformiga tystnaden.
Levi räckte fatet åt Struve. Denna sköt upp glasögonen och
sprutade etter.
— Vet du inte hut, jude, fräste han och kastade servetten i Levis
ansikte.
Borg lade sin tunga hand på hans kala hjässa och sade:
— Tyst, murvel!
— Vad är det för sällskap man har råkat ut för; jag skall säga er,
mina herrar, att jag inte är van vid sådant här och jag är alldeles för
gammal att bli behandlad som en pojke, sade Struve med darrande
stämma, glömmande sin vedertagna godmodighet.
Borg, som nu kände sig mätt, steg upp från bordet och sade:
— Fy fan ett sådant sällskap! Gör upp det här, Isaac, så ska du få
av mig se’n; jag går förut!
Han tog på sig överrock och hatt, fyllde ett dricksglas med punsch,
kantade det med konjak, tömde det i ett tag, släckte ett par ljus i
förbigående, slog sönder några glas, stoppade en näve cigarrer och
en stryksticksask i fickan och raglade ut.
— Det är synd att ett sådant snille skall supa! sade Levi andäktigt.
Om en minut var Borg åter inom dörren, gick fram till matbordet,
tog armstaken och tände en cigarr, blåste röken i ansiktet på Struve,
räckte ut tungan och visade oxeltänderna, släckte ljusen och gick.
Levi låg framstupa och skrek av förtjusning.
 — Vad är det för avskräde, du behagar föra mig tillsammans med?
frågade Falk allvarligt.
— Å, kära du, han är rusig nu, men han är son till fältläkaren och
professorn ...
— Jag frågade inte vem hans far var, utan vem han själv var, men
nu svarade du på varför du låter dig trampas av en sådan där hund!
Kan du nu svara på den frågan, varför han umgås med dig?
— Jag förbehåller mig alla sottiser, sade Struve förnämt.
— Ja, förbehåll dig alla dumheter i världen, men behåll dem!
— Hur är det med bror Levi? sade Struve inställsamt; du ser så
allvarsam ut!
— Det är bra synd att ett sådant geni som Borg skall supa så
fasligt, sade Levi.
— Hur och när yttrar sig hans geni? frågade Falk.
— Man kan vara ett geni utan att skriva vers, sade Struve spetsigt.
— Det tror jag, ty att skriva vers förutsätter intet geni — lika litet
som det att man är ett kreatur, sade Falk.
— Ska vi göra upp nu? sade Struve och fick ett ärende ut.
Falk och Levi gjorde upp. När de kommo ut, regnade det och
himlen var svart, blott gasskenet från staden stod som en röd sky i
söder. Hyrvagnen hade kört hem och det återstod endast att slå upp
rockkragarna och vandra. De hade icke kommit längre än till
kägelbanan, då de hörde ett förfärligt anskri uppe i luften.
— Förbannelse! skrek det över deras huvuden, och nu sågo de
Borg gunga på en av de högsta lindarnas toppgrenar. Grenen sjönk
mot marken, men höjde sig i nästa ögonblick och beskrev en
oerhörd kurva.
— Å, det är kolossalt! skrek Levi. Det är kolossalt!
— En sådan galning, smålog Struve, stolt över sin protégé, och
drog upp rockkragen.
— Kom hit, Isaac, röt Borg uppe i luften, kom hit, judgosse, så ska
vi låna pengar av varann!
— Hur mycket vill du ha? frågade Levi och viftade med plånboken.
— Jag lånar aldrig mindre än en femtia!
I nästa ögonblick var Borg nere från trädet och stoppade sedeln i
sin ficka.
 Därpå tog han av sig överrocken.
— Tag på dig! sade Struve befallande.
— Ska jag ta på mig! Vad säger du för slag! Befaller du mig? Va!
Säger du att jag ska? Säger du det! Kanske du vill slåss!
Han slog härvid sin hatt mot trädstammen, så att den krossades,
varpå han tog av sig frack och väst och lät regnet piska på bara
skjortan!
— Kom hit nu, din murvel, så ska vi slåss!
Därmed sprang han Struve om livet, backade med honom så att
båda stupade i diket.
Falk satte i gång åt staden det fortaste han kunde, men ännu
långt efter sig hörde han Levis skrattsalvor och bravorop: det är
gudomligt, det är kolossalt — det är kolossalt! och Borgs: förrädare,
förrädare!
 TJUGONDE KAPITLET.
På altaret.
Moraklockan på stadskällaren i X-köping dundrade sju en
oktoberkväll, då sceniska direktören vid stadens stående teater
vräkte sig in genom dörren. Han såg strålande ut som en padda kan
stråla när den fått ett gott mål, han såg glad ut, men hans ansiktes
muskler voro ovana att följa med på sådana färder, så att de kastade
huden i oroliga veck och vanställde än mer hans hiskliga uppsyn.
Han hälsade nådigt på den lille torre källarmästaren, som stod
innanför disken och räknade gästerna.
— Wie steht’s? skrek direktören — han hade nämligen lagt bort att
tala för länge se’n, som vi erinra oss.
— Schön Dank! svarade källarmästaren.
Som det nu var slut med herrarnas tyska, så övergingo de
omedelbart till svenskan.
— Nå, vad sägs om pojken, Gustav! Var han inte ypperlig som Don
Diego! Va? Jag tror att jag kan göra aktörer, jag.
— Ja, jag säger det! Den pojken! Men det är som direktören själv
sagt: det är lättare att göra en talang av en person, som icke gått
och förstört sig med de dumma böckerna ...
— Böckerna ä’ ett fördärv! Det vet jag bäst! För övrigt! Vet
källarmästaren vad som står i böckerna! hä? Jag vet det, jag! Ni ska
få se nu när den där unge Rehnhjelm kommer fram i Horatio, hur
han bär sig åt. Det kommer att bli skönt! Jag har lovat honom rollen,
därför att han tiggde så mycket, men jag sa också ifrån, att jag inte
kommer att hjälpa honom, för jag vill inte stå för hans misslyckande.
Jag sa honom också, att han fick rollen, för att jag skulle visa honom
hur svårt det är att spela för den som naturen ej nedlagt gåvorna
hos. — Å! Jag ska kväsa till honom, så att han inte ska gapa efter
roller på mången god dag sedan. Det skall jag göra! Men det var
inte det vi skulle tala om! Hör nu, har källarmästarn några rum
lediga?
— De två små?
— Just!
— Alltid till direktörns disposition!
— En supé för två, fint! Klockan åtta! Källarmästarn serverar själv!
Han skrek icke, när han sade detta sista, och källarmästarn
bugade sig till tecken att han förstod.
I detsamma inträdde Falander. Utan att hälsa direktören, gick han
fram och satte sig på sin gamla plats. Direktören steg genast upp
och sade, i det han passerade disken, hemlighetsfullt: klockan åtta;
varpå han gick.
Källarmästaren satte nu fram en absintbutelj med tillbehör åt
Falander. Som denne icke gjorde någon min av att vilja öppna
samtal, tog källarmästarn sin servett och började torka omkring på
bordet; när detta icke hjälpte, fyllde han på stryksticksfodralet och
sade:
— Supé i kväll; smårummen! Hm!
— Vem och vad talar ni om?
— Hm! Den där som gick, vet jag.
— Jaså den! Nå det är ovanligt höra om honom som är så snål!
Det är väl för e n person då?
— Nej två, sade källarmästarn och klippte med ögonen. — I
smårummen! Hm!
Falander spetsade öronen, men skämdes på samma gång över att
han hört på skvaller och lät ämnet falla; men det var inte
källarmästarns mening.
— Jag undrar, sa han, vem det kan vara! Hustrun hans är dålig
och ...
— Vad rör det oss, vem det där vidundret behagar supera med.
Har källarmästarn någon aftontidning?
 Denne slapp svara på snäsan, ty in trädde Rehnhjelm, strålande
som en yngling, vilken ser en ljusning på sin bana.
— Lägg bort absinten i kväll, sade han, och låt mig vara värd. Jag
är så glad, att jag vill gråta!
— Vad har hänt? frågade Falander ängsligt; du har väl icke fått
någon roll?
— Jo, pessimist, jag har fått Horatio ...
Falander blev mörk:
— Och hon Ophelia! tillade han.
— Hur vet du det?
— Jag gissade!
— Dina aningar! Det var då inte svårt att ana! Tycker du inte att
hon förtjänade det! Ha de någon bättre vid hela teatern?
— Nej, det medger jag! Nå, tycker du om Horatio?
— Å, den är härlig!
— Ja, det är märkvärdigt, så olika man kan tycka!
— Vad tycker du då?
— Jag tycker han är den störste uslingen av alla hovmännen; han
säger ju ja till allting! »Ja, min prins, ja, min gode prins.» Om han är
hans vän, så bör han väl säga nej någon gång, och inte gå och hålla
med som en annan smickrare.
— Ska du förstöra för mig igen nu?
— Ja, jag ska förstöra allt för dig! Hur skall du, som går och tycker
att allt vad jämmerligt människor gjort är stort och härligt, hur skall
du, så länge du gör det, kunna få något otimligt att sträva efter; om
du ser fullkomlighet och förträfflighet i allting här, hur skall du då få
någon längtan efter det verkligt fullkomliga? Tro mig, pessimismen
är den sannaste idealism, och pessimismen är en kristen lära, om
det kan lugna ditt samvete, ty kristendomen lärer världens uselhet,
från vilken vi skola söka att dö.
— Kan du inte låta mig tycka att världen är skön, kan jag inte få
vara tacksam mot den som ger allt gott och glädjas åt vad livet har
att bjuda på?
— Jo, jo, gläds min gosse, gläds och tro och hoppas. Då alla
människor på jorden jaga efter samma sak — lyckan — så är
sannolikheten att du skall vinna den lika med en 1,439,145,300:de-
del, då nämligen människorna äro så många som nämnarn i bråket.
Är den lycka du i dag vunnit värd dessa månaders kval och
förödmjukelser? Och för övrigt: vad består då din lycka uti? Att du
fått en dålig roll, i vilken du icke kan göra vad man kallar lycka — jag
vill icke säga därför att du skall misslyckas. Är du så garanterad att
...
Han måste hämta andan.
— Att Agnes skall lyckas som Ophelia? Kanske hon i sin iver att
begagna det sällsynta tillfället går och gör för mycket av rollen,
sådant är vanligt! Men, jag ångrar mig att jag gjort dig ledsen och
ber dig som alltid låta bli att tro vad jag säger; man vet ju icke om
det är sant!
— Om jag inte kände dig, skulle jag tro att du avundades mig!
— Nej, min gosse, jag önskar dig, som alla människor, att de så
fort som möjligt må vinna sina önskningar, att de vända sina tankar
mot något bättre, vilket dock torde vara avsikten med livet.
— Detta kan du i lugn sitta och säga, du som redan har lyckats.
— Nå, är det inte dit vi skola komma! Det är således inte att lyckas
vi önska, utan att kunna sitta så här och le åt våra stora strävanden,
stora, hör du!
Klockan slog nu åtta, så att det skrällde i salen. Falander reste sig
hastigt från stolen, som om han ämnade gå, därpå for han med
handen över pannan och satte sig ner igen.
— Är Agnes hos tant Beate i kväll? frågade han med likgiltig ton.
— Hur vet du det?
— Å, det kan jag väl förstå när du sitter här i lugn! Hon ville läsa
sin roll för henne, kan jag tro, eftersom ni inte ha många dar på er!
— Ja, har du träffat henne i kväll, efter du vet det också?
— Nej, på min heder! Jag kunde inte tänka mig något annat skäl
för hennes frånvaro från dig en kväll då vi inte spela.
— Då tänkte du alldeles rätt. För övrigt bad hon mig, att jag skulle
slå mig lös och gå ut och söka sällskap, efter att jag suttit inne så
länge. Hon är så öm och så omtänksam, den kära flickan!
— Ja, hon är mycket öm!
— Hon har inte varit ifrån mig mer än en enda kväll, då hon blev
uppehållen hos sin tant och inte skickade återbud. Jag trodde jag
skulle bli galen och kunde inte sova på hela natten.
— Det var den 6:e juli, inte sant?
— Du skrämmer mig! Spionerar du på oss?
— Varför skulle jag göra det? Jag känner ju ert förhållande och
gynnar ju det på alla sätt! Och varför jag vet, att det var på en
tisdag, den 6:e juli, som det där hände, det är därför att du talat om
det så många gånger.
— Nå, det är sant!
Det blev tyst en ganska lång stund.
— Det är märkvärdigt, avbröt Rehnhjelm omsider tystnaden, vad
lyckan kan göra en människa melankolisk; jag är så orolig i kväll och
jag skulle hellre ha velat vara tillsammans med Agnes. Ska vi gå in i
smårummen och skicka efter henne? Hon kan ju säga, att det har
kommit resande till sta’n.
— Det skulle hon aldrig säga; hon kan icke förmå sig att tala
osanning!
— Å, det är inte farligt! Det kan alla kvinnor!
Falander fixerade Rehnhjelm på ett sätt som denne icke kunde
förstå meningen av; därpå sade han:
— Jag skall först se efter om smårummen äro lediga, så kan ju
saken få bero på det!
— Ja, må gå!
Falander höll honom tillbaka, då han gjorde min av att gå med,
och gick. Om två minuter var han igen. Han var alldeles vit i
ansiktet, men lugn, och sade endast:
— Det var upptaget!
— Så förargligt!
— Nå, vi få hålla varandra sällskap så gott vi kunna!
Och de höllo varandra sällskap och de åto och drucko och de
talade om livet och om kärleken och människornas ondska; och de
blevo mätta och druckna och gingo hem till att sova!
 TJUGUFÖRSTA KAPITLET.
En själ över bord.
Rehnhjelm vaknade klockan fyra följande morgon vid det att han
tyckte att någon ropade hans namn. Han satte sig upp i sängen och
lyssnade — det var tyst. Han drog upp rullgardinen och såg en grå
höstmorgon, regnig och blåsig. Han lade sig igen, men försökte
förgäves att få sova. Det var så mycket underliga röster i blåsten; de
klagade och varnade och gräto och kvidde. Han försökte tänka på
något angenämt: på sin lycka; han tog sin roll och började läsa; men
det blev bara »ja, min prins», och han tänkte på Falanders ord och
han fann att denne delvis hade rätt. Han försökte tänka hur han
skulle se ut på scenen som Horatio; han försökte föreställa sig Agnes
som Ophelia och han såg i henne en skrymtande intrigant, som på
Polonius’ inrådan gick och lade ut nät för honom; han ville slå bort
denna bild, och han fick i stället för Agnes den galanta mamsell
Jaquette, som han senast sett spela Ophelia på stadsteatern.
Förgäves sökte han jaga bort dessa obehagliga tankar och bilder,
men de förföljde honom som mygg. När han kämpat sig trött,
somnade han och genomgick samma kval i drömmen, och han slet
sig från dem och väckte sig, men somnade igen, varvid samma
syner upprepades. Fram emot klockan nio vaknade han vid att han
skrek, och då sprang han ur sängen, som om han ville fly onda
andar, som förföljde honom. När han ställde sig framför spegeln, såg
han att han gråtit. Han klädde sig i hast, och när han skulle taga på
stövlarna, sprang en spindel fram över golvet. Han blev glad, ty han
trodde även på spindlar, och de skola betyda lycka; ja, han blev vid
ett förträffligt lynne och sade sig själv, att man icke skall äta kräftor
om kvällarna, om man vill sova gott. Han drack sitt kaffe och rökte
en pipa och satt och smålog åt regnskurarna och blåsten utanför, då
det knackade på hans dörr. Han spratt till, ty han fruktade alla
underrättelser i dag, han visste icke varför; så tänkte han på
spindeln och gick lugn att öppna.
Det var herr Falanders piga, som bad honom äntligen komma till
herr Falander precis klockan tio i ett högst angeläget ärende.
Återigen överfölls han av den obeskrivliga ångest, som plågat
honom under morgonsömnen. Han försökte fördriva den timme som
återstod. Men det var omöjligt. Då tog han på sig och skyndade med
hjärtat högt upp under vänstra armen till Falander.
Denne hade redan fått städat och var i ordning att ta emot. Han
hälsade Rehnhjelm med en vänlig, men ovanligt allvarsam min.
Denne bestormade honom med frågor, men Falander svarade, att
han ingenting kunde säga förrän klockan tio. Rehnhjelm blev orolig
och ville veta om det var något ledsamt; Falander sade att ingenting
var ledsamt, blott man förstod att se det rätt. Och han förklarade att
många saker, som föreföllo oss outhärdliga, ganska lätt kunde bäras,
om man bara undvek att överskatta dem. Så fördrevs tiden till
klockan tio.
Då hördes två svaga knackningar på dörren, vilken omedelbart
därpå öppnades, och in trädde Agnes. Utan att observera de
innevarande, tog hon ur nyckeln utifrån, stängde dörren och stod in i
rummet. Men hennes uttryck av förlägenhet, då hon såg två i stället
för en, räckte blott en sekund och upplöste sig i en angenäm
överraskning över att få träffa Rehnhjelm här också. Hon kastade av
sig regnkappan och sprang emot honom; han tog henne i famn,
tryckte henne våldsamt emot sitt bröst, som om han skulle ha
saknat henne ett år.
— Du har varit länge borta, Agnes!
— Länge? Vad menar du med det?
— Jag har inte sett dig på en evighet, tycker jag. Du ser så frisk ut
i dag; har du sovit gott?
— Tycker du att jag ser friskare ut än vanligt?
 — Ja, det tycker jag; du är så röd och har inga gropar i kinderna!
Skall du inte hälsa på Falander?
Denne stod lugn och åhörde samtalet, men hans ansikte var vitt
som gips, och han tycktes överlägga.
— Kors, vad du ser medtagen ut, sade Agnes och gjorde en entre-
chat på golvet med en kattunges mjuka rörelser efter att ha smugit
sig ur Rehnhjelms famn.
Falander svarade ej. Agnes betraktade honom nogare och tycktes i
ett ögonblick se hans tankar; hennes ansikte förvandlades som en
vattenyta, då kåren kommer, men blott en sekund; i nästa var hon
lugn igen och deciderad att möta vad som helst, sedan hon med en
blick undersökt Rehnhjelm och förstått situationen.
— Kan man få veta vad det är för viktiga angelägenheter, som
kallat oss hit så tidigt? sade hon muntert och slog Falander på axeln.
— Jo, började han, fast och beslutsamt så att Agnes bleknade till,
men kastade i samma ögonblick med huvudet, som om han ville låta
tankarna växla spår — det är min födelsedag i dag och jag ville
bjuda er på frukost!
Agnes, som kände sig liksom den vilken sett tåget komma rusande
mot sig, men undgått det, utbrast i ett klingande skratt och
omfamnade Falander.
— Men, som jag icke beställt förrän klockan elva, så få vi dröja här
så länge. Var så god och sitt!
Det blev tyst, ohyggligt tyst.
— Det går en ängel genom rummet, sade Agnes.
— Det var du, sade Rehnhjelm och kysste vördnadsfullt och
innerligt hennes hand.
Falander såg ut som en, vilken blivit kastad ur sadeln, men håller
på att kravla sig upp igen.
— Jag såg en spindel i morse, sade Rehnhjelm. Det betyder lycka!
— Araignée matin: chagrin, sade Falander; du kan inte det där.
— Vad betyder det? frågade Agnes.
— Morgonspindel, sorgespindel.
— Hm!
Det blev åter igen tyst, och regnets ryckvisa pisk på fönsterna
ersatte samtalet.
 — Jag läste en sådan uppskakande bok i natt, tog Falander upp,
så att jag inte sov just någonting.
— Vad var det för en bok? frågade Rehnhjelm, utan vidare
intresse för saken, ty han kände sig fortfarande orolig.
— Den hette Pierre Clément och handlade om den där vanliga
kvinnohistorien, men den var framställd på ett sådant levande sätt
att den gjorde ett mycket livligt intryck.
— Vad är den vanliga kvinnohistorien för en, om jag får lov att
fråga? sade Agnes.
— Otrohet och falskhet, förstås!
— Nå, den Pierre Clément? sade Agnes.
— Han blev bedragen, naturligtvis. Han var en ung målare, som
älskade en annans älskarinna ...
— Nu minns jag att jag läst den romanen, sade Agnes, och jag
tyckte mycket om den. Förlovade hon sig inte sedan med en, som
hon verkligen älskade? Jo, så var det, och under tiden bibehöll hon
sin gamla förbindelse. Därmed ville författaren visa, att kvinnan kan
älska på två sätt, men mannen bara på ett. Det var mycket riktigt.
Inte sant?
— Jo! Men så kom en dag, då hennes trolovade skulle lämna en
tavla till pristävlan — kort och gott — hon skänkte sig åt prefekten
och Pierre Clément blev lycklig — och fick gifta sig.
— Och därmed ville författaren säga, att kvinnan kan uppoffra allt
för den hon älskar, under det mannen ...
— Det var det skändligaste jag hört! bröt Falander ut.
Han steg upp och gick till sin chiffonier. Han öppnade våldsamt
klaffen och tog fram ett svart skrin.
— Se där, sade han och lämnade Agnes skrinet; gå hem och befria
världen från ett avskum!
— Vad är det här? sade Agnes skrattande i det hon öppnade
skrinet och framtog en sexpipig revolver. — Nej, se en sådan vacker
unge; hade du inte den där i Carl Moor? Jo, det hade du! Jag tror
den är laddad!
Hon höjde revolvern, siktade mot sotluckan och tryckte av.
— Stoppa nu in den där! sade hon; det är inte leksaker, mina
vänner!
Welcome to our website – the ideal destination for book lovers and
knowledge seekers. With a mission to inspire endlessly, we offer a
vast collection of books, ranging from classic literary works to
specialized publications, self-development books, and children's
literature. Each book is a new journey of discovery, expanding
knowledge and enriching the soul of the reade

Our website is not just a platform for buying books, but a bridge
connecting readers to the timeless values of culture and wisdom. With
an elegant, user-friendly interface and an intelligent search system,
we are committed to providing a quick and convenient shopping
experience. Additionally, our special promotions and home delivery
services ensure that you save time and fully enjoy the joy of reading.

Let us accompany you on the journey of exploring knowledge and

personal growth!

textbookfull.com