Software Design Patterns: The ultimate guide

First Edition. Edition Sufyan Bin Uzayr pdf

download

https://ebookmeta.com/product/software-design-patterns-the-
ultimate-guide-first-edition-edition-sufyan-bin-uzayr/

Download more ebook from https://ebookmeta.com

 Software Design Patterns

Software Design Patterns are reusable solutions to software development difficul-

ties. However, a Software Design Pattern is not code; rather, it is a guide or para-
digm that helps software engineers to construct products that follow best practices.
A Design Pattern is more of a template to tackle the topic at hand than a library
or framework, which can be added and utilized right away. Object-oriented pro-
gramming (OOP) is supported by Design Patterns, which are based on the ideas of
objects (instances of a class; data with unique attributes) and classes (user-defined
types of data). Design Patterns are blueprints for resolving typical software engineer-
ing issues. They provide reproducible solutions to some of the most prevalent dif-
ficulties you’ll encounter. That said, Design Patterns aren’t a complete solution, nor
are they code, classes, or libraries that you may use in your project. They are a type
of problem-solving solution. Each job will be approached in a slightly different way.

Why Should You Learn Software Design Patterns?

As a programmer, you can use Software Design Patterns to help you build more re-
liable structures. Design Patterns give you the skills to create smart and interactive
applications or software with simple and easy problem-solving methods; they also
allow you to create the greatest user-friendly apps and change them easily to meet
the latest requirements. Design Patterns are interesting to deal with since such
knowledge enables flexible coding patterns and techniques of structure, reusable
codes, loosely written codes, classes, patterns, and so on.

This book contains:

• A step-by-step approach to problem solving and skill development

• A quick run-through of the basic concepts, in the form of a “Crash Course”

• Advanced, hands-on core concepts, with a focus on real-world problems

• Industry level coding paradigm with practice-oriented explanations

• Special emphasis on writing clean and optimized code, with additional

chapters focused on coding methodology
Software Design Patterns
The Ultimate Guide

Sufyan bin Uzayr

First edition published 2023
by CRC Press
6000 Broken Sound Parkway NW, Suite 300, Boca Raton, FL 33487-2742
and by CRC Press
4 Park Square, Milton Park, Abingdon, Oxon, OX14 4RN
CRC Press is an imprint of Taylor & Francis Group, LLC
© 2023 Sufyan bin Uzayr
Reasonable efforts have been made to publish reliable data and information, but the author and
publisher cannot assume responsibility for the validity of all materials or the consequences of their use.
The authors and publishers have attempted to trace the copyright holders of all material reproduced in
this publication and apologize to copyright holders if permission to publish in this form has not been
obtained. If any copyright material has not been acknowledged please write and let us know so we may
rectify in any future reprint.
Except as permitted under U.S. Copyright Law, no part of this book may be reprinted, reproduced,
transmitted, or utilized in any form by any electronic, mechanical, or other means, now known or
hereafter invented, including photocopying, microfilming, and recording, or in any information
storage or retrieval system, without written permission from the publishers.
For permission to photocopy or use material electronically from this work, access www.copyright.com
or contact the Copyright Clearance Center, Inc. (CCC), 222 Rosewood Drive, Danvers, MA 01923,
978-750-8400. For works that are not available on CCC please contact mpkbookspermissions@tandf.
co.uk
Trademark Notice: Product or corporate names may be trademarks or registered trademarks and are
used only for identification and explanation without intent to infringe.

Library of Congress Cataloging-in-Publication Data

Names: Bin Uzayr, Sufyan, author.

Title: Software Design Patterns : the ultimate guide / Sufyan bin Uzayr.
Description: First edition. | Boca Raton : CRC Press, 2023. | Includes
bibliographical references and index.
Identifiers: LCCN 2022025677 (print) | LCCN 2022025678 (ebook) | ISBN
9781032311777 (hbk) | ISBN 9781032311760 (pbk) | ISBN 9781003308461 (ebk)
Subjects: LCSH: Software patterns.
Classification: LCC QA76.76.P37 B56 2023 (print) | LCC QA76.76.P37 (ebook) |
DDC 005.13/267--dc23/eng/20220804
LC record available at https://lccn.loc.gov/2022025677
LC ebook record available at https://lccn.loc.gov/2022025678

ISBN: 9781032311777 (hbk)

ISBN: 9781032311760 (pbk)
ISBN: 9781003308461 (ebk)

DOI: 10.1201/9781003308461

Typeset in Minion
by KnowledgeWorks Global Ltd.
Contents

Acknowledgments, xv
About the Author, xvii

Chapter 1   ◾   Crash Course in Software Design Patterns 1

WHAT IS THE PURPOSE OF DESIGN PATTERNS? 2
WHY SHOULD WE STUDY DESIGN PATTERNS? 4
DESIGN PATTERN CONFIGURATION 4
Design Pattern 4
WHAT IS THE SIGNIFICANCE OF THE DESIGN PATTERN? 5
TYPES OF DESIGN PATTERNS 5
Creational 5
Use Case of Creational Design Patterns 5
Structural 6
Use Case of Structural Design Patterns 6
Behavioral 6
Use Case of Behavioral Design Patterns 7
WHAT EXACTLY IS THE GANG OF FOUR (GOF)? 7
USAGE OF DESIGN PATTERNS 7
Developers’ Common Platform 7
Guidelines for Best Practices 7
IMPORTANCE OF LEARNING DESIGN PATTERNS 8
TYPES OF DESIGN PATTERNS 8
DESIGN PATTERNS AND THEIR APPLICATIONS 9
PATTERNS OF CREATIONAL DESIGN 9
v
vi   ◾    Contents

PATTERNS OF STRUCTURAL DESIGN 10

PATTERNS OF BEHAVIORAL DESIGN 11
CRITICISM 12
Focusing on the Incorrect Issue 12
No Official Foundations 12
May Result in Inefficient Solutions 13
It is Not Notably Different from Other Abstractions 13
WHAT IS THE PURPOSE OF USING DESIGN PATTERNS? 13
DESIGN PATTERNS’ ADVANTAGES IN SOFTWARE
ENGINEERING 14
SOFTWARE DESIGN PATTERN CRITIQUES 14
BEST SOFTWARE DESIGN PATTERNS 14
PATTERNS OF POPULAR SOFTWARE ARCHITECTURE 16
LIMITATIONS OF DESIGN PATTERNS 18
PROS OF DESIGN PATTERNS 18
DESIGN PATTERN CLASSIFICATION 19
Creational Design Patterns 19
Classification of Creational Design Patterns 19
Structural Design Patterns 20
Classification of Structural Design Patterns 20
Behavioral Design Patterns 20
Classification of Behavioral Design Patterns 20
Creational Design Patterns 21
Structural Design Patterns 21
Behavioral Design Patterns 21
DESIGN PATTERNS IN JAVA 21
Design Patterns in Software Development 21
Object Orientated Programming 22
Encapsulation 22
Abstraction 22
Polymorphisms 23
Inheritance 23
 Contents   ◾    vii

Delegation 23
Composition 23
Aggregation 23
Contract Design 24
Cohesion 24
Principle of Least Knowledge 24
The Open-Closed Principle 24
Composition vs. Inheritance in Object-Oriented Design Patterns 25
Inheritance 25
Composition 26
Favoring Composition over Inheritance in Java (with Examples) 27
Inheritance 28
Composition 29
Composition over Inheritance 30
IS INHERITANCE EXTINCT? A CLOSER LOOK AT THE
DECORATOR PATTERN 30
Exploding Class Hierarchy 31
To the Rescue Comes the Decorator Pattern 33
Decorators Queue 34
Testability 35
Other Advantages 35
Drawbacks 36
Decorator Pattern Has Native Support 37
Abstract Decorator 38
When Should We Use Inheritance? 39
KEY POINTS 40

Chapter 2   ◾   Factory Pattern 41

FACTORY METHOD 41
UML FOR FACTORY METHOD 42
PATTERNS FOR FACTORY PATTERN DESIGN 42
Problem 42
Solution 44
viii   ◾    Contents

ADVANTAGES OF USING THE FACTORY PATTERN 46

DRAWBACKS OF USING THE FACTORY PATTERN METHOD 46
APPLICABILITY 46
USES OF THE FACTORY DESIGN PATTERN 46
WHEN SHOULD WE UTILIZE FACTORY PATTERN METHODS? 47
Complex Logical Code Is Being Replaced 47
Bringing Together Related Functions under a Single Interface 47
Multiple Implementations of the Same Functionality Are
Supported 47
Integrating External Series That Are Linked 47
PROBLEMS WE CONFRONT IN THE ABSENCE OF THE
FACTORY METHOD 47
DISCUSSION 48
GENERAL GUIDELINES 48
Examples of Real-World Applications of the Factory Pattern
Method Design in Java 49
Calculate An Electricity Bill: A Real-World Application of the
Factory Method in Java 49
A Real-World Example of the Factory Design Pattern in C# 51

Chapter 3   ◾   Observer Pattern 59

PARTICIPANTS IN DESIGN 60
A PROBLEM 60
SOLUTION BASED ON THE OBSERVER PATTERN 60
CLASS DIAGRAM 63
ADVANTAGES 64
DISADVANTAGES 64
APPLICABILITY 64
USAGE 64
OBSERVER PATTERN’S PURPOSE 65
INTENT 65
PROBLEM 65
DISCUSSION 65
 Contents   ◾    ix

EXAMPLE 66
CHECKLIST 66
RULES OF THUMB 66
Here’s a Real-World Example of an Observer Pattern in Java 67
IMPLEMENT THE OBSERVER PATTERN 67
Another Example 69
IObservable and IObserver (C#) Observer 71
USAGE 73

Chapter 4   ◾   Template Method Pattern 75

THE FACTORY METHOD VS. THE TEMPLATE METHOD 76
THE ABC LIBRARY 77
WHEN SHOULD THE TEMPLATE METHOD PATTERN
BE USED? 77
USING PYTHON TO IMPLEMENT THE TEMPLATE
METHOD DESIGN PATTERN 78
ADVANTAGES 81
DISADVANTAGES 82
APPLICABILITY 82
USAGE 82
IMPORTANT POINTS 82
TEMPLATE METHOD PATTERN IMPLEMENTATION IN JAVA 83
TEMPLATE METHOD IN C# 87
Participants 87
C# Structural Code 87
Real-World C# Code 88

Chapter 5   ◾   Singleton Pattern 93

MOTIVATION 94
REAL-WORLD EXAMPLE 94
IMPLEMENTATION 95
Method 1: Design Pattern of Monostate/Borg Singleton 95
x   ◾    Contents

CLASSIC IMPLEMENTATION OF SINGLETON DESIGN

PATTERN 97
CLASS DIAGRAM 98
BENEFITS OF USING THE SINGLETON PATTERN 99
DISADVANTAGES OF EMPLOYING THE SINGLETON
PATTERN 99
APPLICABILITY 99
USAGE OF SINGLETON DESIGN PATTERN 99
How to Implement the Singleton Design Pattern in Java 100
UNDERSTANDING EARLY SINGLETON PATTERN
INSTANTIATION 100
UNDERSTANDING THE LAZY SINGLETON
INSTANTIATION PATTERN 100
IMPORTANCE OF SERIALIZATION IN THE SINGLETON
PATTERN 101
UNDERSTANDING A REAL-WORLD EXAMPLE OF THE
SINGLETON PATTERN 102
ASSUMPTION 102
C# Singleton Pattern 108
Participants 108
C# Structural Code 108
Real-World C# Code 110

Chapter 6   ◾   Strategy Pattern 113

INTRODUCTION 113
STRATEGY 114
USAGE 114
UML DIAGRAMS 115
IMPLEMENTATION 116
EXAMPLE 118
BENEFITS 119
DOWNSIDES 120
APPLICABILITY 120
Example of a Real-Time Strategy Pattern – Payment in Java 120
 Contents   ◾    xi

STRATEGY PATTERN IMPLEMENTATION IN JAVA 120

C# Strategy Pattern 123
Participants 123
C# Structural Code 123
Real-World C# Code 125

Chapter 7   ◾   Proxy Pattern 129

WHY WOULD WE USE IT? 131
BETTER TESTABILITY 133
INTERFACE USING PROXY PATTERN 133
ANOTHER USEFUL EXAMPLE 135
HOW SHOULD THE PROXY PATTERN BE IMPLEMENTED? 139
ADVANTAGES 140
DISADVANTAGES 140
APPLICABILITY 141
IMPLEMENTATION 142
C# Proxy Pattern 143
Participants 143
C# Structural Code 144
Real-World C# Code 146

Chapter 8   ◾   Bridge Pattern 149

BRIDGE DESIGN PATTERN ELEMENTS 149
THE INSPIRATION FOR THE BRIDGE DESIGN PATTERN 150
USING PYTHON TO IMPLEMENT THE BRIDGE DESIGN
PATTERN 151
A PROBLEM 154
SOLUTION USING BRIDGE PATTERN 156
UML DIAGRAM OF BRIDGE PATTERN 158
REAL-WORLD BRIDGE DESIGN PATTERN 158
ADVANTAGES 158
DISADVANTAGES 159
APPLICABILITY 159
xii   ◾    Contents

USAGE OF BRIDGE PATTERN 159

Using the Bridge Pattern in Java 160
Bridge Pattern in C# 163
Participants 163
C# Structural Code 163
Real-World C# Code 165

Chapter 9   ◾   Adapter and Façade Patterns 171

ADAPTER PATTERN 171
USING THE ADAPTER PATTERN TO SOLVE A PROBLEM 172
ADAPTER PATTERN SOLUTIONS 173
CLASS DIAGRAM 175
ADVANTAGES 175
DISADVANTAGES 175
APPLICABILITY 176
ADAPTER PATTERN USAGE 176
An Example of the Adapter Pattern in Java 176
Adapter Pattern in C# 178
Participants 178
C# Structural Code 179
Real-World C# Code 180
FACADE PATTERN 183
A PROBLEM 184
SOLUTION BASED ON THE FACADE PATTERN 185
CLASS DIAGRAM FOR THE FACADE METHOD 186
ADVANTAGES 186
DISADVANTAGES 186
APPLICABILITY 187
FACADE PATTERN USAGE 187
Implementation in Java 187
 Contents   ◾    xiii

Facade Pattern in C# 190

Participants 190
C# Structural Code 190
Real-World C# Code 193

APPRAISAL, 197

BIBLIOGRAPHY, 419

INDEX, 429
Another Random Scribd Document
with Unrelated Content
 Jag blef emellertid endast delvis besviken, ty jag hade väntat mig
något dylikt.
— Härligt väder i dag, fortsatte »la petite», det skulle vara trefligt
att få en liten promenad.
— När träffas vi? frågade jag.
— Om ni hämtar mig half nio, så — — Och var punktlig, smålog
hon och gick med en nick sin väg.
På slaget half nio infann jag mig i Jeannettes bostad, och fann
henne redan färdig, fick mitt välförtjänta beröm för punktlighet och
promenerade i »Franskans» sällskap nedåt staden. Kvällen gick
hastigt. Ett kort varietébesök, »icecreamsoda» i en grekisk fruktaffär,
och när mörkret sänkt sig öfver staden gingo vi ut i Central Park och
beundrade månskenet, som silade ned genom trädkronorna. I den
omgifningen fördes samtalet snart in på rätta vägen, blickarne ur de,
nu fuktiga, bruna ögonen gjorde verkan och — — alltnog, jag kunde
snart konstatera, att jag, trots konkurrensen, prickat ut de andra
aspiranterna till den lilla Jeannettes oskuldsfulla hjärta.
— Men håll tyst med det så länge! voro hennes afskedsord den
kvällen, och jag följde dem noggrannt. Icke ens porträttet och
hårlocken, som lågo omsorgsfullt inlagda i min plånboks säkraste
fack, fingo profaneras af obehöriga blickar.
En vecka förgick. En vecka af lycka och svärmeri, af enstaka,
förtjusande tête-à-têter och med oerhörd risk snattade blixtkyssar i
restaurationslokalen. Sedan hände något!
En kväll sutto vi samlade uppe på rummen vid Chicago avenue,
pratande vid vår aftongrogg. Samtalet rörde sig om vårt arbete, och
jag småsvor öfver min temporära brist på idéer, då Willy talade och
sade:
— Jag behöfver aldrig lida brist på idéer — numera. Jag tar bara
fram det här, så blir jag genast inspirerad. Han drog fram ett
fotografi ur fickan och kastade en oändligt öm blick på det.
Ett stilla kallgrin gick genom rummet, och jag frågade:
 — Une femme, n’est-ce pas?
— Det är rätt, svarade Willy. Håll du dig till franskan, det gör jag.
En förfärlig misstanke vaknade i mitt inre och den besannades
ögonblickligen, när Willy vände på kortet och de sammetsbruna
ögonen mötte min häpna blick. Jag kände ett stygn tvärs genom
hjärtat, och den nyborna, dittills som evig ansedda kärleken,
slocknade som en gnista i oceanen. Den ersattes dock till fullo af
nöjet att se Willys stolta leende frysa till is, när jag ur min plånboks
säkraste fack plockade fram ett likadant fotografi plus en hårlock.
Det blef dödstyst i rummet, och spänningen, när äfven Charley
började trefva i sin innerficka, var minst sagt förfärlig. Riktigt, äfven
han hade ett foto med tillhörande hårlock. Sedan tog Johnny vid, så
Freddie, och under graflik tystnad producerade man efter man hvar
sitt bevis på att lilla Jeannette var född i Paris, och förstod att dela
sin kärlek rättvist. När alla kort och lockar lågo på bordet, tog vårt
sinne för humor ut sin rätt, och vi förenade oss i en förlösande
skrattsalfva.
Medan Freddie hvisslade »Quand l’amour meurt», arbetade Willys
hjärna, och när konsertgifvaren tystnat, och väntade på
bifallsstormen, slog han näfven i bordet så att glasen hoppade,
begärde »silentium» och höll följande tal:
— Mina herrar! Tillåt mig säga tusan dj-r! Jag anser nämligen att
omständigheterna påkalla något sådant. Vi, ett halft dussin
kosmopoliter och erfarna karlar, ha blifvit lurade af en sjuttonårig
fransk flickunge. Vi skämmas dock icke däröfver, ty därtill ha vi ingen
orsak, icke heller gräma vi oss, ty det är alltid en »experience». Dock
böra vi inlägga en kraftig protest mot denna unga dams
tillvägagångssätt. Vi gå som vanligt till restauranten i kväll. Vi
uppföra oss som vanligt mot flickan, prata och skämta med henne
som vi bruka, men när vi gå, lämnar hvar och en af oss det porträtt
och den hårlock han fått, under tallriken. Än mer! Vi fortsätta att
besöka restauranten som förut, uppföra oss som om ingenting
händt, och alludera aldrig på det timade. Detta är det enda sättet att
draga oss ur spelet med heder. Gå ni med på det? Jag anser frågan
med enhälligt »ja» besvarad. I alla fall böra vi erkänna, att det var
fördömt bra gjort af henne. Franskans skål!
Sedan skålen druckits i botten, tillade han tankfullt:
— Jag antar, att alla förlofningarna få anses uppslagna nu.
I sluten trupp tågade vi till restauranten, och slogo oss ned vid
vårt vanliga bord. Madame själf betjänade oss, och hon såg mycket
nervös ut.
— Ah, messieurs! sade hon, c’est horrible. Jeannette har rest,
sprungit sin väg, rymt.
— Rymt?! kom det från oss i en förvånad kör.
— Oui! Rymt! Med er vän monsieur Andersson, som alltid brukade
besöka henne om morgnarna, långt innan herrarna intogo sin
frukost.
En flugas surrande mot fönstret var allt som hördes under några
ögonblick. Så bröt Charley tystnaden:
— Det är rätt åt henne! sade han, och vi instämde med ett
andäktigt: »Amen!»
Endast Willy instämde icke.
— Stackars tusan! sade han.
Men om han menade Jeannette eller Andersson har jag aldrig fått
riktigt klart för mig.
 Charleys sista kärlek.
När jag en eftermiddag kom in i mitt rum, fann jag Charley där
före mig. Han satt i min bekvämaste hvilstol, med fötterna på mitt
bästa bord, drickande min whisky och rökande en af de havana
puros, som jag, i ett tillfälligt moment af välstånd, lagt mig till med.
Han tog inte den allra ringaste notis om mitt högljudt uttalade
missnöje, utan slog helt lugnt upp en ny whisky, exproprierade en ny
cigarr och satt sedan tyst, med beslöjad blick stirrande ut i fjärran.
För mig, som kände Charley, var det inte svårt att förstå, att något
var å färde, därför slängde jag mig i ett soffhörn, de nedre
extremiteterna öfver en stolkarm, lagade till en grogg och frågade:
— Well, hur är det fatt?
Intet svar.
Charleys blick stirrade lika drömmande bort mot ett aflägset
fjärran, i detta fall husväggen midt emot. Jag började bli orolig.
— Är du sjuk, Charley, eller hvad tusan är det med dig? Skall jag
skicka efter läkare?
Charley steg upp, fäste på mig en på samma gång drömmande
och föraktfull blick, gjorde stora gesten och sade med af känsla
vibrerande stämma:
— Nej, jag är inte sjuk. Jag är kär!
Jag blef genast betydligt lugnad, ty denna åkomma var icke
ovanlig hos Charley, och hade alltid hittills visat sig vara af ofarlig
och hastigt öfvergående natur.
— Jaså, inte annat! sade jag därför utan synnerlig öfverraskning.
Hvad är det för en den här gången?
Charley blef passionerad.
 — Den enda, den sista, den första jag verkligen älskat med hela
mitt unga hjärtas heta glöd. Den fagraste, den renaste, den skäraste
varelse jorden frambrakt. En ros, en — en — —
— En ängel, föreslog jag.
— Drag åt helsicke! En — en — — jag kan icke likna henne vid
något, ty hon är oförliknelig.
— När jag tänker noga efter, vill jag påminna mig, att jag vid ett
eller annat föregående tillfälle hört dig nämna om ett fruntimmer
med samma signalement, tillät jag mig att anmärka.
— Jag har aldrig förr älskat någon så, svarade Charley häftigt.
— Än Maggie då? frågade jag. Henne sa du precis detsamma om
för en tid sedan, och Adelaide och Muriel och Winnie och — —
— Tig människa! När känslans förtärande glöd flammar i mitt
bröst, så bör väl jag själf vara den, som bäst förstår att bedöma dess
intensitet.
— Well, som du vill. Men säg mig då, hvad heter änglabarnet? Det
tycker jag, att du i alla fall kan tala om för mig, jag lofvar att jag inte
skall gå och slå dig ur brädet.
— Försök! sade Charley och såg hånfull ut, tog ett par elastiska
steg tvärs öfver rummet, spände vador och bröstade sig, tydligen för
att ge mig tillfälle att beundra hans kraftiga figur.
— Men namnet? Det var det jag frågade om.
Charley såg litet snopen ut.
— Vet inte! svarade han. Såg henne på gatan. Men hon är i alla
fall den allra — —
— Ja, ja, jag vet det! Det är totalt onödigt att du talar om hvad
hon är, jag har hört detsamma så många gånger förut, att jag kan
det lika flytande, som ett konfirmationsbarn hemma kan
långkatekesen. Låt mig nu bara höra hur det gick till.
 — Ja, om du anser dig vara i stånd att tiga fem minuter i sträck
utan att allvarligare fara för lifvet uppstår, så skall jag tala om det
hela. I middags efter repetitionen på operan promenerade jag ett
slag i sta’n. Jag gick och drömde som vanligt, hvarken hörde eller
såg, förrän jag vid en gatukorsning höll på att bli förlossad från
denna jämmerdal af en motorkupé, som kom svängande om hörnet.
Uppriktigt sagt blef jag inte alls tilltalad af att på detta numera icke
ovanliga sätt placeras med ena foten i krematoriet, och ämnade just
i väl valda ordalag påpeka detta faktum för chauffören, när ett
förskräckt flickansikte stacks ut genom vagnsfönstret och med en
röst, klar och melodisk som en klockton, frågade om någon olycka
händt. Jag förklarade naturligtvis genast, att ingen fara var å färde,
fick en nick och en blick, och bort for auton, lämnande mig kvar på
gatan — kär. Ty, ser du, det var en flicka, hvars like inte ens mina
vackra bruna ögon någonsin skådat. Hår af guld — —
— Visst ja! Guldgula lockar, som fladdra för den smekande,
ljumma vårvinden. Djupa, blå ögon, som med fördel kunna
användas till att drunkna i, pärlhvita, synnerligen välgjorda löständer
etcetera. Den vanliga banala typen, som alla idioter förälska sig i.
Charley blef vild.
— Banal! Herre! Hennes lockar voro inte guldgula, de voro guld,
rent guld! Om du sett hur det skiftade och brann i solen, skulle du
inte tala så öfverlägset. Hennes ögon! Själfulla, drömmande,
violetta. Hennes mun! Finskuren, smal. Hennes panna! — —
— Alabasterhvit!
— Drag — —! röt Charley.
— Ja, men det brukas alltid så i romanerna, invände jag.
Det var strået, som knäckte kamelens rygg. Totalt förkrossad
sjönk Charley ned på en stol.
— Håna du! sade han, men om du sett henne, så hade det varit
likadant med dig, men bara betydligt mera hopplöst.
 Efter denna tirad satte han sig på sin plats, och som hans kärlek
tydligen gjort honom mycket törstig stjälpte han i sig groggen och
lagade till en ny. På samma gång uppmanade han mig att göra
sammaledes och inte vara generad utan känna mig som hemma hos
mig själf.
Denna fräckhet gjorde mig just inte mildt stämd mot honom, och
jag beslöt, att gifva honom några goda råd. Detta är nämligen det
säkraste och minst besvärliga sättet att reta gallfeber på min vän
Charley.
— Min käre unge vän, började jag utan att bry mig om hans
fnysningar. Visserligen är du en mycket berömd man. — Du hade ju
fyra små roller förra säsongen. — Men jag tror i alla fall, att du
spänner bågen något för högt. Tösen kom åkande i en motorkupé,
sade du. Du vet hvad det betyder. Hennes pappa är naturligtvis en
fläskpackare, som börjat sin bana längst nedifrån, och alltså inte
tolererar andra än dem, som äro rikare än han. Tösen själf är, i likhet
med alla andra amerikanska flickor, uppfostrad till despot, satt på
piedestal och bortklemad, i synnerhet om hon ser bra ut — —
— Om!!! skrek Charley.
— Som, sa’ jag, som hon ser bra ut, och af samma orsak är hon
naturligtvis dum.
Det var för mycket för Charley. Han flög upp, som om han plötsligt
upptäckt, att han satt på en fysiskt ovanligt väl utvecklad igelkott,
och började vispa ur sig en massa protester, öfverdrifna
beskrifningar öfver de förutnämnda, själfulla ögonen och
förklenande uttryck om mina förståndsgåfvor, släktingar, gångkläder
m. m.
Omsider lugnade han sig dock, sedan jag i ett obevakat ögonblick
förlorat själfbehärskningen och lofvat att bjuda honom på en bättre
supé vid något tillfälle i en oviss framtid. Sedan började jag igen.
— Som varande ung, är tösen naturligtvis romantisk, och som
varande detta, kan hon möjligen finna något tilldragande hos dig.
 Charley ville här säga något vackert, men hejdade sig, tydligen
med tanke på supén.
— En skådespelare — —
— Operasångare, om jag får be, rättade Charley.
— Nåväl! En operasångare, om än aldrig så liten, slår alltid till en
början an på mycket unga flickor, så att det är ju inte uteslutet, att
hon skulle gå på Operan ett par kvällar för att se på dig — höra dig
är, som du vet, inte något nöje — men det komme hon snart att
tröttna på. Och om du sökte närma dig henne, så komme säkert
farsan att hyra en neger för att slå dig fördärfvad, ty jag antar att
han hvarken är ung eller romantisk eller så enfaldig att till och med
du skulle kunna föra honom bakom ljuset. En karl, som förtjänat
millioner här, är allt för slug och skarpsinnig för att inte genast
märka sådant. Och för öfrigt! En tös, som heter Gwendoline.
— Gwendoline?! Hvem tusan har sagt, att hon heter så? frågade
Charley förundrad.
— Om hennes pappa är fläskpackare, så faller den saken af sig
själf. Har du någonsin hört talas om en fläskpackartös, som inte
heter Gwendoline?
— Den här heter i alla fall inte så, svarade Charley med värdighet,
det syns på henne, att hon heter Rose eller Lily eller Myrtle eller
Violet eller — —
— — något annat vegetabiliskt namn, ifyllde jag.
— Blomsternamn, min herre! Och för öfrigt älskar jag henne hvad
hon än heter, ja, till och med om hon heter Gwendoline, och om
hennes pappa så vore fläskförgiftare, bomullstjuf och hveteskojare
på en gång, så vore hon densamma för mig ändå. För öfrigt kan
endast en verkligt nobel karl ha en sådan dotter.
— Och ingen annan än en karl af fläskpackarkvalitet ha råd att
hålla sig med motorkupé här i sta’n.
 Detta obestridliga faktum kunde Charley icke förneka, och han
tycktes vara ett rof för ganska stridiga känslor när vi gingo ut för att
afäta den utlofvade supén, som han insisterade på att genast få.
Efter detta var Charley försvunnen i det allra närmaste en hel
vecka, men så en vacker dag kom han störtande upp till mig med en
fart, som utan tvifvel ställde den mycket omtalade motorkupén totalt
i skuggan.
— Eureka! skrek han i dörren, så att pendeln på vägguret
tvärstannade i häpenheten.
— Hvad har du funnit? frågade jag intresserad, i förhoppning att
den upphittade artikeln icke skulle sakna ett visst marknadsvärde.
— Tösens namn! svarade Charley med uppriktig glädje präglad i
sina manliga drag.
— Hvilken tös?
— Den, som jag talade med dig om i förra veckan naturligtvis!
— Kors, är du fortfarande intresserad i den? Och har inte hunnit
längre än till namnet! På så pass lång tid borde du ha hunnit med
både det smärtsamma afskedet och en ny flamma.
— Nej du! Jag har redan sagt dig, att det här är allvar, och då går
det minsann inte så fort. Tillsvidare har jag inte hunnit längre än till
namnet, men det räcker det så länge.
— Nå, hur har du lyckats göra denna storartade upptäckt?
— Jo, det är ett arbete, som både Sherlock Holmes och Nick
Carter kunde vara stolta öfver. Ser du, jag gick i sta’n och dref som
vanligt, då jag fick se den där auton igen. Den kom nedåt State
street med den högsta fart som trafiken och automobilstadgan
tillåter, men dock icke fortare än att jag hann se numret. Hvad tror
du jag gjorde nu? Om du hade varit i mina kläder, så hade du
naturligtvis varit lika litet hjälpt med det. Men jag gick till polisen och
tittade i automobilregistret, och följden blef att jag nu vet, att
automobilen n:r B. 617 tillhör finansiären och hvetespekulatören
Josuah E. Snider, i firman Snider, Motts & C:o, och boende vid
Michigan avenue.
— Hveteskojare alltså! inföll jag.
Men Charley ville inte höra talas om den saken.
— Äfven bland storfinansmännen kan man finna ädla tänkesätt,
sade han tvärsäkert, men utan tvifvel mot bättre vetande.
— Nå men förnamnet då? Har du fått tag i det än?
— Nej, inte än, svarade Charley. Men det är ju bara en tidsfråga.
Jag skall göra en expedition upp till Michigan avenue och intervjua
tjänstefolket. Det finns väl alltid någon piga, som man kan tjusa till,
och han strök med välbehag sina i det närmaste osynliga
mustascher.
Jag uttalade naturligtvis oförbehållsamt mitt tvifvel om Charleys
förmåga i detta fall, men yttrandet lämnades utan ringaste afseende.
I öfver tre veckor var Charley nu absolut osynlig. Willy hade
visserligen sett honom i sällskap med »något slags fruntimmer» en
eftermiddag och Freddie hade mött honom i en blomsterbutik där
han beställde en tiodollarsbukett skära rosor. På Freddies fråga om
hvem som skulle ha dem, svarade Charley endast med ett stolt
leende. Därför är det inte att undra på, att de vildaste rykten kommo
i omlopp om honom, och att vi alla började lefva inskränkt och lägga
af kapital för att kunna lösa ut frackarna i händelse vi skulle bli
bjudna på ett fashionablare bröllop.
Men en dag, när hela laget var församladt hos mig, anlände helt
oförmodadt Charley. Det var något på samma gång snopet och
triumferande öfver honom, och i det stora hela såg han nöjd ut. Han
steg in helt lugnt, som om han varit där hvarenda dag, slog sig ned i
en stol och tände en cigarett, utan att säga ett ord.
— Välkommen igen, Charley! sade jag.
— Välkommen själf, svarade Charley. Det är för öfrigt ingenting att
tala om, fastän jag kan förstå att det är roligt för dig att någon gång
träffa en gentleman.
— På de senaste tre veckorna har jag inte träffat annat, men nu
så — —
— Det är bra! Vi ska inte tala om den saken. Det var inte det jag
kom hit för, utan för att se hur ni ha det, boys. Det har naturligtvis
inte varit något trefligt medan jag varit borta.
— Du har väl haft så mycket trefligare då, antar jag, inflikade
Willy.
— Tja, kan inte klaga, svarade Charley nonchalant. Men jag kan
förstå att ni vilja höra, hur det gick med tösen, och om jag får någon
verkligt välsmakande läskedryck — jag ser en flaska Pickwick Rye
whisky, där i hörnet — så skulle jag möjligen låta er få höra
historien.
Dagen efter det jag sist var här, gick jag och promenerade på
Michigan avenue. Tur hade jag som vanligt, ty jag hade inte gått där
mer än på sin höjd en halftimma när en auto kom körande, inte
kupén den här gången utan en öppen vagn. Att hon åkte i den,
behöfver jag inte nämna. Den stannade utanför dörren, flickan
hoppade ur, graciös och lätt som en — —
— Älfva, sade Freddie välvilligt.
— Omodärnt, svarade Charley lugnt. Låt oss säga, som en
premiärdansös. Jag hade sett vagnen på afstånd och lagade så, att
jag passerade just som hon steg ur. Naturligtvis hälsade jag artigt
och, ni må tro mig eller ej, hon kände igen mig, hälsade, stannade
och frågade, om jag blef skadad den där gången, när hennes
chaufför höll på att köra öfver mig.
— Det var verkligen egendomligt, att hon kände igen dig, fann jag
mig föranlåten att framkasta.
— Det tycker jag inte alls, svarade Charley och sträckte på sig, i
ett fåfängt försök att se sig i spegeln.
 — Alltnog, fortsatte han. Hon frågade om jag blifvit skadad, och
jag svarade, med en talande blick, att kroppsligen var det ingen fara
med mig. Då skrattade hon och slog till mig med parasollen och
sprang in, men när hon kom i dörren, vände hon sig om och
nickade.
Chauffören hade kört rundt till baksidan af huset, och höll på med
att backa in maskinen i stallet, när jag kom och frågade efter
namnet på damen, som han kört. Som jag ansåg upplysningen värd
en dollar, vållade det ingen svårighet att få veta att hon hette »miss
Violet». Således ett blomsternamn, som jag redan från början sagt.
Jag måste erkänna, att jag inte tänkte på annat än Violet hela
dagen sedan. När jag fick se en violbukett i en blomsterhandel köpte
jag den genast, därför att blommorna hette som hon, och när jag
skulle kläda mig till representationen på kvällen öfverraskade jag mig
själf med att skrifva Violet Snider med en sminkstång på spegeln.
Det är kärlek det.
Dagen därpå såg jag henne inte, men på kvällen skramlade jag
ihop några af pojkarna från Operan, och vid tvåtiden på natten
sjöngo vi utanför Sniders hus. Resultatet blef dock skäligen klent, ty
som vi inte visste hvar hennes fönster var, flyttade vi oss så
småningom rundt huset i det bedrägliga hoppet, att hon skulle tända
ljus, men inställde konserten, när en ilsken karlröst bad oss dra åt h-
e. Då gingo vi hvar och en till sitt.
Ett par dagar därefter träffade jag flickebarnet i sta’n. Det är hvad
man kallar landtmannaflax. Naturligtvis gjorde vi sällskap. Vi gingo in
på ett ställe för att få ett glas madera och litet annat, och
uppmuntrad af vinet och flickans ögon pratade jag en hel del, och då
— håll i stolarne så att ni inte trillar — erkände hon, att hon älskat
mig från första ögonkastet. Tänk er en amerikansk familjeflicka, som
kapitulerar så lätt.
— Och till dig, se’n, sa’ Willy.
— Det lär väl knappast vara någon annan än jag, som kan
åstadkomma något dylikt, svarade Charley själfsäkert. Dig, min käre
Willy, skulle hon förmodligen aldrig ha kommit ihåg. Men afbryt mig
inte mer, om ni vill höra slutet.
Nu började en härlig tid. Vi korresponderade flitigt. Jag hade
arrangerat med den där greken Dimitrios, att vi skulle få sända
brefven till hans fruktbutik adresserade till »miss Violet» eller »mr
Charley». Nästan hvarannan dag träffades vi och jag började tigga
stora sångpartier på Operan, ty jag visste ju, att så länge jag gjorde
så obetydliga saker som nu, så vore det inte lönt att söka öfvertyga
gubben Snider om lämpligheten af att »miss Violet» blef »mrs
Charley».
Så en vacker afton när jag råkade vara ledig, gick jag upp på
Nationalteatern för att träffa en bekant. Representationen var i full
gång när jag kom, och den jag sökte var inne på scenen. Medan jag
väntade gick jag där mellan kulisserna, tills jag fick se en grupp
körflickor, som stodo och snattrade i ett hörn. Jag gick dit för att
göra mig bekant, men höll på att få slaget, när jag hälsades med ett
»Hallå, Charley» ur hopen, och i nästa ögonblick stod Violet framför
mig i en synnerligen lätt dräkt, och gjorde storartade ansträngningar
att sparka af mig hatten. Jag förstår inte än, hvarför jag inte afled.
Violet, familjeflickan, halfnaken midt i en hop korister, ogeneradt
exekverande verkligt beundransvärda höjdsparkar midt framför min
näsa.
Ett ögonblick förstod jag inte ett dyft, men så småningom
klarnade det för mig. Jag tog henne i axlarne.
— Och jag, som trodde att du var Sniders dotter, utropade jag.
— Snider är ungkarl, svarade tösen storskrattande.
— Och du är hans — — hm — — väninna!
— Än sen då? Se inte så ilsken ut för det! Det är väl inte så farligt!
Idealet hade fallit ned från sin piedestal, och det kändes verkligen
ganska tomt efter det. Då smög tösen sig tätt, tätt intill mig.
— Men jag tycker bäst om dig i alla fall, hviskade hon.
 Det är hela historien.
Det var tyst en stund när Charley slutat. Hans åhörare voro
tydligen inte nöjda än. Därför kom det lättande, när Freddie frågade:
— Men tösen? Bröt du med henne, eller — —
Charley smålog, och tände långsamt en ny cigarrett.
— Delad glädje är dubbel glädje, sade han.
 Blåsväder.
Chicago.
Cyklonen drager fram öfver staden, förande med sig
telegrafstolpar, träd, butiksskyltar och diverse lösegendom.
Främlingen blåser in genom krogens svängdörr, går lugnt fram till
disken och rekvirerar en drink.
Bartendern slungar upp det begärda på disken och anmärker:
— Blåser bra i dag, sir.
Främlingens ansikte antager ett öfverraskadt uttryck. Sakta och
lugnt vänder han på hufvudet, kastar en blick genom fönstret ut på
gatan, där cyklonen som bäst är i färd med att vidtaga en förändring
i en mindre byggnads geografiska läge, och säger kallt.
— Tja, man kan verkligen märka en viss oro i atmosfären.
Bartendern förstår, vill icke låta sig bluffas, och säger:
— Åh, för att vara här i sta’n blåser det ganska bra, det måste
man i rättvisans intresse erkänna, men den här vinden har inte det
ringaste släkttycke med cyklonerna nere hos oss i Indiana. Jag
minns en karl därnere, som hade ansiktet fullt af finnar, som inte på
något sätt kunde förmås att aflägsna sig. Han lade ned hundratals
dollars på patentmediciner utan resultat. Han lät fila bort finnarna,
men det hjälpte inte, och han var viss om att han skulle få dra’s med
dem till sin död, om inte någon karl uppfann något sätt att amputera
hufvudet på’n och ersätta det med ett konstgjordt som dom gör med
armar och ben. Well, en vacker dag när han var ute på sitt hvetefält
kom där en cyklon sättande. Karlen kastade sig genast ned på rygg
och såg på hur hans hveteskylar gåfvo sig af upp mot himlen, utan
att han kunde göra något åt’et.
 Men när cyklonen var öfver och han kom hem och fick se sig i
spegeln, välsignade han cyklonen fastän hveteskörden gått åt
fanders. Saken var nämligen den, att finnarna blåst af. Joe
Pettersons gris, som också hissades upp af cyklonen, men sattes ned
oskadad i andra ändan af farmen hade visst råkat komma ihop med
dom där uppe i de högre luftlagren, för se han hade fått dom
allihop. Vi kände till och med igen den stora blå som karlen haft på
vänstra käkbenet, den hade grisen fått i nacken. Petterson var
vådligt stolt öfver den grisen, men sålde den till slut till Barnums
cirkus för 150 dollars. Där förevisas han nu, som piggsvin från Nya
Guinea.
Främlingen läppjade på sin drink. Inte en muskel rördes i hans
ansikte.
— Nå, frågade han.
— Hvad? sa’ bartendern förvånad.
— Är det allt?
— Ja visst. Räcker det inte?
Främlingen smålog lugnt och öfverlägset.
— Nere i Kansas, i min hemtrakt, händer det också ibland att det
blåser litet. Förr var det skog och berg där, men en dag kom det en
cyklon och tog hela rasket med sig, så att nu är det prärie. Dit kom
det en gång en gröngöling från Indiana, och byggde sig ett hus. Så
en vacker natt hände det, att det kom en cyklon, inte af värsta
sorten, men så där lagom, som vi ä’ vana vid att ha en gång i
veckan eller så. Well, på morgonkröken, när indianabon kom ut för
att ta sina ägor i betraktande, fick han till sin stora förvåning se, att
huset fortfarande var lika omåladt, som innan han första gången
satte sin färgborste mot dess vägg. En lång stund funderade han
öfver hvart färgen tagit vägen, men till sist blef det klart för honom.
Den hade blåst bort.
— Men, frågade bartendern knipslugt. Hur få ni själfva färgen att
sitta på edra hus?
 — Vi? svarade främlingen. Hur vi få färgen att sitta på våra hus?
Vi spika fast den, naturligtvis.
Med ett uttryck af uppriktig beundran i blicken frågade
bartendern, om han icke fick bjuda på en ny drink.
 Jakt.
Att jaga är, som bekant, en ganska nobel sport. Dessutom är den
ovanligt välgörande för fysiken. Därför idkar och älskar jag den
passionerat. När jag får ströfva omkring i skog och mark med ett
muskedunder under armen i väntan på att en bättre söndagsmiddag
skall störta fram ur någon buske eller flyga upp ur något träd, så
anser jag mig ha funnit min lyckas fullhet. Och jag njuter.
Jag minns dock en gång, då min njutning inte var alltför intensiv.
Vänta, så skall ni få höra.
Det hände i Harristown. Min vän Billy Williams och jag hade
tröttnat på att larfva på den brännheta sanden mellan
»skyskraporna» och andas »stadsluften». Följaktligen beslöto vi oss
för att taga ett par da’rs »holiday» och jaga präriehöns eller hvad
som hälst ute i naturen. Stekt präriehöns är dessutom icke obetydligt
mera välsmakande än de nästan oförstörbara fläskkotletterna, som
frun på vårt matställe med rörande trohet serverade hvarenda dag.
Alltså gingo vi hem och packade det allra nödvändigaste, d. v. s. tolf
flaskor öl, en butelj whisky och en anjovisburk, i en kappsäck och
gåfvo oss af med första tåg.
Williams uppgaf sig känna till ett ställe några mil från staden, där
man knappast kunde komma fram för matnyttiga högdjur, hvars
högsta önskan vore att få komma på bordet.
Dit foro vi naturligtvis. När vi kommit till ort och ställe erinrade
Williams sig, att vi hade ett par mil att gå från järnvägsstationen
innan vi kommo till de sälla jaktmarkerna. Det kan hända, att jag
fällde ett eller annat yttrande, som knappast skulle varit lämpligt på
en söndagsskol-pic-nic, men som jag af naturen är en sedesam
yngling, kan jag knappast anse det troligt.
 Vägen till jaktplatsen var som sagt bra lång, men antagligen för
att godtgöra detta var den så mycket smalare. Dessutom var den så
gyttjig, att vi voro tvungna att gå i gåsmarsch. Williams gick främst,
med bössan på axeln. Han var tydligen i mycket godt humör, ty han
svängde med bössan så att mynningen beskref stora cirklar bakom
honom, en sak som icke häller bidrog att återställa mitt själslugn.
Jag traskade alltså tyst och snäll bakom, och försökte känna mig så
obetydlig som möjligt. Dessutom var jag på god väg att bli troende.
Man blir sådan då man går inför döden.
Ändtligen kommo vi fram till ort och ställe och sedan vi intagit ett
lätt mål af anjovis och Milwaukeebier, började jakten. Vi gingo fram
jämsides och med en fyrtio stegs afstånd mellan oss. Högdjuren
voro emellertid omärkbara. De hade förmodligen äfven tagit sig en
»holiday» och rest till Harristown.
Plötsligt sprang en hare upp. Jag ska be få påpeka att jag är en
ovanligt säker skytt.
Pang! Skottet gick. Haren gick däremot inte. Han sprang. Genom
något himmelens under hade jag, jag skjutit bom.
Haren luffade emellertid åt Williams håll. Jag väntade att få höra
skottet. Och vänta fick jag.
Ty Williams sköt inte.
Jag sade något fult, och fortsatte sedan. Om en stund flög en hök
upp ur en tall. Ljudlöst seglade den bort under de tunga kronorna.
Jag sände ett skott efter den, och stod sedan förlamad af förvåning.
Ty höken fortsatte sin flykt helt obekymrad.
— Vänta din tusan! Williams tar dig nog, tänkte jag. Men den
gången högg jag i sten.
Ty Williams sköt inte.
Denna gång tog det mig en ganska lång stund, innan jag i ord
klädt mina tankar om Williams. Men när jag var färdig fortsattes
jakten.
 Det satt en bofink i ett träd.
— Bättre något än intet, tänkte jag.
Stannade således, siktade länge och noggrannt och tryckte af. Nu
hade nog f-n tagit bofinken om inte en liten omständighet kommit
emellan. Jag hade nämligen glömt att ladda om. Bofinken flög.
— Skjut, Williams, skränade jag.
— Äsch! Inte skjuter man på så’nt, svarade han.
Och Williams sköt inte.
Då insåg jag, att Williams var sinnesslö eller på annat sätt
oansvarig för sina handlingar, och beslöt att jaga på egen hand och
ge honom tusan.
När jag om en stund fick se ett kaninhål brydde jag mig således
inte om honom, utan tog ett spö, lade mig på alla fyra vid hålet och
började peta i det för att om möjligt få ut kaninen. Under denna
procedur kom jag att vända finalen mot Williams. En fågel flög upp
bakom mig.
Då sköt Williams.
Det tog en ganska lång tid innan jag kunde sitta igen.
 Tagen på orden.
J. J. Dobbs var en af Wall streets mera framgångsrika storjobbare,
specialist på järnvägsaktier, men dock icke obekant med hvete- och
bomullsmarknadens fluktuationer. Genom en viss förmåga att
förutse, och måhända i någon mån reglera dessa, hade han under
tidernas lopp skaffat sig ett ansenligt kapitalkonto med åtföljande
bostad vid Femte avenyn, villa i Newport m. m. Dessutom hade han
en sjuttonårig dotter.
Unge Jack Cannon, J. J. Dobbs’ privatsekreterare, var en tvärsäker,
skarpsinnig ung man om några och tjugu år. Genom sitt fina
väderkorn och klara affärshufvud hade han satt i gång flera af
Dobbs’ mera lyckade kupper, och följden blef, att han i högsta
möjliga mån hade sin chefs förtroende. Hemma hos Dobbs kom och
gick han som han ville, och med hänsyn till att unga miss Dobbs
verkligen var förtjusande, får man inte undra på, att han hällre kom
än gick. På unga miss Dobbs lilla hjärta hade också det öppna,
frimodiga ansiktet och den smärta, kraftiga figuren haft en viss
inverkan, och som vanligt när två unga, friska människobarn släppes
tillsammans, ordnade sig snart saken så godt som af sig själf.
Kärleken är, som bekant, vanligen förbunden med en hel del
besvär, och detta unga par hade i det fallet inte bättre tur än andra,
ty fastän det dem emellan var klappadt och klart, fanns det ju alltid
en person till att räkna med. Det var pappa Dobbs. Och pappa
Dobbs hade en gång, när en utlefvad och afdankad utländsk
adelsman börjat slå sina lofvar kring miss Mary, svurit på, att ingen
annan än en välbeställd amerikansk affärsman skulle ha hans dotter.
Unge Jack var ingen välbeställd affärsman. Han visste inte ens om
eller när han någonsin kunde ha hopp om att bli det. Däremot visste
både han och Mary, att när pappa Dobbs en gång sagt en sak, så
behöfdes det betydligt starkare krafter än två förälskade ungdomar
för att rubba det, och det var inte utan att miss Mary fällt bittra tårar
vid tanken på hur mörkt det såg ut för henne och hennes Jack.
Unge Jack var betydligt mera oberörd. Typisk yankee som han var,
hade han en vilja af stål, en obegränsad tro på sig själf och en
förmåga att gripa tillfället i flykten, eller göra tillfällen där sådana ej
yppade sig af sig själf. Som ordet »omöjligt» icke fanns i hans
ordförråd, hade han beslutat att föra sin Mary i brudstol. Ett sådant
hinder som J. J. Dobbs bekymrade honom icke alls. Det kunde
endast något fördröja denna efterlängtade tilldragelse. Som han
emellertid ansåg sig böra ur första hand taga reda på, om inte hans
principal, för första gången i världshistorien, ändrat åsikt, hände det
en vacker dag, att han helt resolut klef in i sin chefs allra heligaste
med ett fast beslut att ta reda på, om Dobbs verkligen hade något
väsentligt att anmärka mot, att miss Mary och mr Jack tillsammans
inträdde i det heliga äkta ståndet.
— Hvad är det, Cannon? frågade Dobbs när han steg in.
— Well, mr Dobbs, jag skulle endast vilja ha en upplysning,
svarade Jack.
— Om?
— Om ni har något emot, att jag gifter mig, sir.
— Visst inte! svarade Dobbs litet öfverraskad. Tvärt om. Ni är en
präktig pojke, Cannon, och jag önskar er all lycka. Och hvem är det,
som ni tänker gifta er med?
— Er dotter, sir! svarade Jack lugnt.
J. J. Dobbs var inte lätt att bringa ur fattningen, men nu satt han
ett ögonblick mållös. Han fattade sig dock snart, och sade kallt:
— Omöjligt, Cannon! Ni känner mina åsikter om den saken. Slå
alltså de där planerna ur hågen. Som jag emellertid behöfver er i
min affär hoppas jag, att ni inte lämnar er plats. Ni får en
löneförhöjning af fem dollars i veckan om ni stannar.
 — Jag har alls inte tänkt lämna er, sir, svarade Jack. Allt hvad jag
önskade, var att få ett svar på min fråga, och det har jag fått. Jag
förstår att det för tillfället intet är att göra åt saken, men skulle
ytterligare vilja ha upplysning om när ni vill låta mig få er dotter.
— Ni är envis, Cannon, svarade Dobbs. Nåväl, ni skall få veta den
exakta tidpunkten när jag skall gå in på, att ge er min dotter. När det
blir två torsdagar i en vecka.
Det blänkte till i Jacks ögon, när han hörde hånet. Han bet
samman tänderna med en smäll, bugade sig och gick utan ett ord.
Mary fällde många nya, bittra tårar när hon fick höra talas om
utgången af expeditionen, men Jack var kall och lugn som vanligt.
Sina göromål skötte han som förut, och Dobbs kunde icke låta bli att
beundra den resignation, hvarmed han bar det slag, som träffat
honom. Lugn och behärskad observerade han kursernas
fluktuationer och utförde sitt öfriga arbete utan ringaste spår af
nervositet. Men när ingen anade det, träffade han sin Mary ute i
staden, och tillsammans spunno de en intrig med trådar så
spindelväfsfina, att inte ens J. J. Dobbs skarpa öga kunde upptäcka
det nät, som så småningom spändes kring honom.
På det sättet gick vintern, och när vårens första grönska började
visa sig i Central Park, hade Dobbs för länge sedan glömt »Cannons
lilla dumhet» och allt hvad därtill hörde.
Vid den tiden slutade miss Mary pensionen, och hennes pappa,
som var mycket mån om sin enda dotter, beslöt, på förslag af henne
själf, att hon, som modet nu är bland de högsta klasserna i Amerika,
skulle göra en resa jorden rundt för att afsluta sin uppfostran.
Naturligtvis i sällskap med någon lämplig person. Men unga Mary,
som visste hvad hon ville, nekade absolut att resa, så vida inte »den
lämpliga personen» vore hennes egen, kära pappa. Kära pappa
protesterade. Han kunde inte komma ifrån affärerna o. s. v. men det
hjälpte inte. De dumma affärerna kunde sköta sig själfva, det brydde
hon sig inte alls om. Kära pappa, som släpat på kontoret hela vintern
behöfde ombyte och förströelse, och utan honom reste hon inte, se
så!
Dobbs hade som vanligt svårt att säga nej till sin dotter, och
frågade så sin privatsekreterare hvad han tänkte om saken.
Jacks svar var rakt på sak.
— Naturligtvis bör ni resa, sir. Ni behöfver det utan tvifvel.
Simmons, förste prokuristen, kan sköta de löpande affärerna under
tiden, och kan telegrafera till er efter råd och upplysningar när så
behöfs. Men för att ni skall kunna få någon verklig hvila, bör ni taga
mig med för att sköta det, så att ni endast behöfver befatta er med
det viktigaste. Resplan och andra arrangemang, bör ni äfven
anförtro åt mig, så att ni får så fullkomlig ro som möjligt.
Dobbs fann rådet godt, miss Mary fann det förtjusande och som
gud vill det kvinnan vill, blef resan snart bestämd. Men innan de
gåfvo sig af, skref Jack ett långt bref till en gammal vän till sin far,
som förde ångaren »Mongolia» mellan San Francisco, Yokohama och
Hongkong. Brefvet träffade kaptenen i San Francisco, och svaret
som kom efter fjorton dagar, tycktes göra unge Jack mycket belåten.
Kort därefter anträddes resan. Man besökte efter den af Cannon
uppgjorda planen de flesta intressanta platser i Europa, Egypten och
Indien, och befann sig efter omkring tre månader i Yokohama.
Därifrån afreste man med ångaren »Mongolia» till San Francisco. Det
kanske var en händelse, att man kom att resa med Mongolia, kanske
också att Jack beräknat det när han uppgjorde resplanen. Alltnog,
när kaptenen fick se Jack, sin gamle väns son, blef han mycket glad,
men sedan han blifvit presenterad för Dobbs måste han skynda in i
sin hytt, och fick där ett svårartat anfall af skrattkramp.
Så afseglade man, och resan gick mot Californien. Dag efter dag
plöjde fartyget fram genom Stilla hafvets blågröna vatten.
Passagerarna latade sig i sina däckstolar, och om kvällarna
promenerade Jack och Mary på promenaddäcket, betraktande
mareldens tusentals gnistrande juveler i ångarens skum, och
hviskande hoppfulla, segerglada ord, ty nu spunnos de sista
maskorna i det oslitliga nät, hvarmed de skulle snärja J. J. Dobbs,
och på samma gång fånga sin lycka.
Så gick den ena veckan efter den andra, och man hade redan
hunnit ett godt stycke in på den tredje, när ändtligen det monotona
lifvet ombord erhöll en något lifligare prägel.
En vacker morgon, när mr Dobbs kom ut på promenaddäcket, fick
han se sin privatsekreterare stå lutad mot relingen.
— God morgon, Cannon, sade J. J. Dobbs.
— God morgon, sir, svarade Jack. Hur mår ni i dag?
Och när Dobbs försäkrat, att hans hälsa var utmärkt fortsatte
privatsekreteraren med orubbligt lugn:
— Nå, mr Dobbs! Jag får alltså er dotter nu!
Man får förlåta Dobbs, om han inte i en hast fick klart för sig hvad
det egentligen var fråga om. Han hade redan länge ansett frågan,
om en förbindelse mellan Cannon och sin dotter, brakt ur världen
och hans häpenhet när den nu, till synes helt omotiveradt, upptogs
igen, kände inga gränser.
— Hva — Hvad menar ni? lyckades han ändtligen stamma fram.
— Just hvad jag säger, sir. Jag får naturligtvis er dotter nu!
Dobbs, som nu hunnit bli fullt öfvertygad om, att hans stackars
privatsekreterare mist förståndets fulla bruk, kände visserligen en
djup medkänsla med den af olyckan drabbade unge mannen, men
ansåg sig dock icke böra gå så långt i sin välvilja, att han därför
lofvade honom sin dotter. Som han emellertid hört, att det vore
säkrast att inte säga emot vansinniga, utan söka taga dem med
lämpor, sade han:
— Det kan ju hända, att ni får med tiden. Det är kanske bäst att
tala om den saken en annan gång.
Men Jack hade nu sin fisk i nätet, och var inte sen att börja hala
in.
 — Det är ju onödigt, svarade han. Den saken behöfva vi ju inte
resonnera om. Jag har ju ert löfte.
Nu glömde Dobbs sin försiktighet.
— Mitt — hvad — — skrek han.
— Ert löfte, svarade Jack, att jag skulle få henne när det blef två
torsdagar i en vecka.
Om Dobbs förut hyst det ringaste tvifvel om att Jack var vansinnig,
så skingrades detta tvifvel nu.
— Ja, det löftet minns jag mycket väl, svarade han vänligt, och det
skall jag också hålla. Men i denna vecka blir det inte mer än en
torsdag. Vänta till nästa, då kanske det blir två, tillade han, i hopp
att lugna den »vansinnige».
Jack smålog.
— Nästa vecka blir det nog inte mer än en torsdag, men hur det
är med denna, är en annan sak. Hvad var det för dag i går?
— Torsdag!
— Och i dag?
— Fredag!
— Fel! Det är torsdag i dag också!
Dobbs såg sig försiktigt om efter något försvarsvapen, i händelse
Jack skulle bli våldsam, och fick då syn på kaptenen, som stod ett
stycke därifrån.
— Kapten! ropade han. Kapten!
Kaptenen kom, men en noggrann iakttagare skulle kanske ha
observerat, att han måste uppbjuda hela sin förmåga, för att icke få
återfall af skrattkrampen.
— God morgon, kapten! sade Dobbs, betydligt lugnare, sedan han
kommit under den starke sjöbussens skydd. Vill ni vara god och tala
om för mr Cannon här, hvilken dag det är i dag.
 — Torsdag! sade kaptenen småleende.
Dobbs höll på att få slaget.
— T — torsdag, sa’ ni! Då måste jag ha blifvit veckvill. Och i går
då?
— Torsdag! svarade kaptenen igen, men den gången storskrattade
han.
Dobbs raglade ett par steg tillbaka, tog sig om hufvudet, satte sig
i en däckstol och stirrade på dem, medan Cannon skickade den
framstörtande stewarden efter whisky åt sin blifvande svärfar.
— Antingen är jag galen, flämtade han, eller också äro ni båda i
besittning af det mest renodlade fullblodsvansinne jag hittills haft
förmånen påträffa.
Kaptenen hade återtagit sitt förbindliga småleende.
— Intetdera, mr Dobbs. Det kan verkligen förefalla ganska
egendomligt, att få två dagar i följd med samma namn, men det är
en nödvändighet här i oceantrafiken. Som ni vet råder en betydlig
tidsskillnad mellan Japan och Förenta staterna, och denna måste vi
om skeppsbord medräkna, annars skulle vi komma till San Francisco
en söndag och finna, att de höllo på med lördag där. Oftast bruka vi
visserligen sätta tillbaka klockorna hvarje dag en fyrtio minuter eller
så, beroende på hur fort fartyget går, men i bland blir detta af en
eller annan anledning inte gjort, och då göra vi som nu, låta två
löpande dagar få samma namn för att komma i takten igen, och
flytta sedan fram klockan litet hvarje dag, så att vi, när vi komma till
San Francisco ha den rätta tiden.
Härefter drog sig kaptenen tillbaka, ty han kände, att han behöfde
vara ensam en stund.
J. J. Dobbs satt ett par minuter och funderade. Plötsligt steg han
upp, gick rakt fram till Jack och sade:
— Ni har haft ert finger med i det här!
— Visserligen! svarade Jack. Men det förändrar icke faktum.