Secure Data Provenance and Inference Control

with Semantic Web 1st Edition Thuraisingham

download

https://ebookmeta.com/product/secure-data-provenance-and-
inference-control-with-semantic-web-1st-edition-thuraisingham/

Download more ebook from https://ebookmeta.com

We believe these products will be a great fit for you. Click
the link to download now, or visit ebookmeta.com
to discover even more!

Applied Semantic Web Technologies 1st Edition Vijayan

Sugumaran

https://ebookmeta.com/product/applied-semantic-web-
technologies-1st-edition-vijayan-sugumaran/

Web Data APIs for Knowledge Graphs: Easing Access to

Semantic Data for Application Developers 1st Edition
Albert Meroño-Peñuela

https://ebookmeta.com/product/web-data-apis-for-knowledge-graphs-
easing-access-to-semantic-data-for-application-developers-1st-
edition-albert-merono-penuela/

Inference and Learning from Data: Volume 2: Inference

Ali H. Sayed

https://ebookmeta.com/product/inference-and-learning-from-data-
volume-2-inference-ali-h-sayed/

Living Language 2nd Edition Laura M. Ahearn

https://ebookmeta.com/product/living-language-2nd-edition-laura-
m-ahearn/
Birthed Finding Grace through Infertility 1st Edition
Elizabeth Hagan

https://ebookmeta.com/product/birthed-finding-grace-through-
infertility-1st-edition-elizabeth-hagan/

Cloud Computing: Theory and Practice 3rd Edition Dan C.

Marinescu

https://ebookmeta.com/product/cloud-computing-theory-and-
practice-3rd-edition-dan-c-marinescu/

Dream Shot The Journey to a Wheelchair Basketball

National Championship 1st Edition Josh Birnbaum

https://ebookmeta.com/product/dream-shot-the-journey-to-a-
wheelchair-basketball-national-championship-1st-edition-josh-
birnbaum/

Revisiting Professional Learning Communities at Work

2nd Edition Richard Dufour

https://ebookmeta.com/product/revisiting-professional-learning-
communities-at-work-2nd-edition-richard-dufour/

Wehrmacht Priests Catholicism and the Nazi War of

Annihilation 1st Edition Lauren Faulkner Rossi

https://ebookmeta.com/product/wehrmacht-priests-catholicism-and-
the-nazi-war-of-annihilation-1st-edition-lauren-faulkner-rossi/
Fat Mimetics for Food Applications 1st Edition Miguel
Cerqueira Editor Lorenzo Castro Editor

https://ebookmeta.com/product/fat-mimetics-for-food-
applications-1st-edition-miguel-cerqueira-editor-lorenzo-castro-
editor/
Secure Data Provenance
and Inference Control
with Semantic Web

Bhavani Thuraisingham • Tyrone Cadenhead

Murat Kantarcioglu • Vaibhav Khadilkar
Secure Data Provenance
and Inference Control
with Semantic Web
 OTHER BOOKS BY BHAVANI THURAISINGHAM
FROM AUERBACH PUBLICATIONS

Building Trustworthy Semantic Webs

ISBN: 978-0-8493-5080-1

Database and Applications Security: Integrating Information Security

and Data Management
ISBN: 978-0-8493-2224-2

Data Management Systems: Evolution and Interoperation

ISBN: 978-0-8493-9493-5

Data Mining: Technologies, Techniques, Tools, and Trends

ISBN: 978-0-8493-1815-3

Data Mining Tools for Malware Detection

with Mehedy Masud and Latifur Khan
ISBN: 978-1-4398-5454-9

Design and Implementation of Data Mining Tools

with Lei Wang, Latifur Khan, and M. Awad
ISBN: 978-1-4200-4590-1

Developing and Securing the Cloud

ISBN: 978-1-4398-6291-9

Managing and Mining Multimedia Databases

ISBN: 978-0-8493-0037-0

Secure Semantic Service-Oriented Systems

ISBN: 978-1-4200-7331-7

Web Data Mining and Applications in Business Intelligence and

Counter-Terrorism
ISBN: 978-0-8493-1460-5

XML Databases and the Semantic Web

ISBN: 978-1-4200-7331-7

AUERBACH PUBLICATIONS
www.auerbach-publications.com
To Order Call: 1-800-272-7737 • Fax: 1-800-374-3401
E-mail: [email protected]
Secure Data Provenance
and Inference Control
with Semantic Web

Bhavani Thuraisingham • Tyrone Cadenhead

Murat Kantarcioglu • Vaibhav Khadilkar
CRC Press
Taylor & Francis Group
6000 Broken Sound Parkway NW, Suite 300
Boca Raton, FL 33487-2742
© 2015 by Taylor & Francis Group, LLC
CRC Press is an imprint of Taylor & Francis Group, an Informa business

No claim to original U.S. Government works

Version Date: 20140609

International Standard Book Number-13: 978-1-4665-6944-7 (eBook - PDF)

This book contains information obtained from authentic and highly regarded sources. Reasonable
efforts have been made to publish reliable data and information, but the author and publisher cannot
assume responsibility for the validity of all materials or the consequences of their use. The authors and
publishers have attempted to trace the copyright holders of all material reproduced in this publication
and apologize to copyright holders if permission to publish in this form has not been obtained. If any
copyright material has not been acknowledged please write and let us know so we may rectify in any
future reprint.

Except as permitted under U.S. Copyright Law, no part of this book may be reprinted, reproduced,
transmitted, or utilized in any form by any electronic, mechanical, or other means, now known or
hereafter invented, including photocopying, microfilming, and recording, or in any information stor-
age or retrieval system, without written permission from the publishers.

For permission to photocopy or use material electronically from this work, please access www.copy-
right.com (http://www.copyright.com/) or contact the Copyright Clearance Center, Inc. (CCC), 222
Rosewood Drive, Danvers, MA 01923, 978-750-8400. CCC is a not-for-profit organization that pro-
vides licenses and registration for a variety of users. For organizations that have been granted a photo-
copy license by the CCC, a separate system of payment has been arranged.

Trademark Notice: Product or corporate names may be trademarks or registered trademarks, and are
used only for identification and explanation without intent to infringe.
Visit the Taylor & Francis Web site at
http://www.taylorandfrancis.com
and the CRC Press Web site at
http://www.crcpress.com
 To Our Colleague and Friend
The late Dr. Steve Barker
Kings College, University of London
Thank you for the fruitful collaboration we have
had on data and applications security.
Contents

Preface..........................................................................................................xvii
Acknowledgments........................................................................................ xxv
Authors.......................................................................................................xxvii
Permissions.................................................................................................xxix
1 Introduction............................................................................................1
1.1 Overview............................................................................................1
1.2 Background........................................................................................3
1.3 Motivation..........................................................................................5
1.4 Our Solutions and Contributions.......................................................7
1.5 Outline of the Book............................................................................9
1.6 Next Steps........................................................................................11
References...................................................................................................12

Section I  SUPPORTING TECHNOLOGIES

Section I Introduction
2 Security and Provenance.......................................................................19
2.1 Overview..........................................................................................19
2.2 Scalability and Security of Provenance.............................................21
2.3 Access Control Languages and Provenance......................................22
2.4 Graph Operations and Provenance...................................................23
2.5 Summary and Directions.................................................................24
References...................................................................................................24
3 Access Control and Semantic Web........................................................29
3.1 Overview..........................................................................................29
3.2 Access Control..................................................................................30
3.3 Semantic Web..................................................................................31
3.4 Semantic Web and Security..............................................................36

vii
viii ◾ Contents

3.5 Summary and Directions.................................................................39

References...................................................................................................39
4 The Inference Problem..........................................................................43
4.1 Overview..........................................................................................43
4.2 The Inference Problem..................................................................... 44
4.2.1 Functions of an Inference Controller.................................. 44
4.2.2 Inference Strategies..............................................................45
4.2.3 Security Constraints........................................................... 46
4.2.4 Machine Learning and Inference........................................ 46
4.3 Our Approach................................................................................. 46
4.4 Historical Perspective.......................................................................47
4.5 A Note on the Privacy Problem........................................................49
4.6 Summary and Directions.................................................................50
References...................................................................................................50
5 Inference Engines..................................................................................53
5.1 Overview..........................................................................................53
5.2 Concepts for Inference Engines........................................................53
5.3 Software Systems..............................................................................56
5.4 Summary and Directions.................................................................60
References...................................................................................................60
6 Inferencing Examples............................................................................63
6.1 Overview..........................................................................................63
6.2 Inference Function.......................................................................... 64
6.3 Classification of a Knowledge Base...................................................65
6.4 Inference Strategies and Examples....................................................68
6.5 Approaches to the Inference Problem...............................................74
6.6 Inferences in Provenance..................................................................76
6.7 Summary and Directions................................................................ 77
References...................................................................................................78
7 Cloud Computing Tools and Frameworks............................................81
7.1 Overview..........................................................................................81
7.2 Cloud Computing Tools...................................................................82
7.3 Cloud Computing Framework........................................................ 84
7.3.1 RDF Integration................................................................. 84
7.3.2 Provenance Integration........................................................85
7.4 Secure Query Processing in a Cloud Environment...........................86
7.4.1 The Web Application Layer.................................................86
7.4.2 The ZQL Parser Layer.........................................................87
7.4.3 The XACML Policy Layer...................................................88
7.4.4 The Hive Layer....................................................................89
 Contents ◾ ix

7.4.5 HDFS..................................................................................89
7.5 Summary and Directions................................................................ 90
References.................................................................................................. 90

Section I Conclusion

Section II  SECURE DATA PROVENANCE

Section II  Introduction

8 Scalable and Efficient RBAC for Provenance........................................99
8.1 Overview..........................................................................................99
8.2 Motivation and Contributions........................................................100
8.3 Unified and Flexible Policies...........................................................101
8.4 Supporting Inferences in RBAC.....................................................102
8.5 Overview of Our Approach............................................................105
8.6 Extending RBAC to Support Provenance.......................................107
8.7 A Query-Retrieval Process..............................................................109
8.7.1 Example of a Policy Query................................................109
8.7.2 Example of a SWRL Rule................................................. 110
8.7.3 Example of a Trace............................................................ 110
8.7.4 Output of the Trace........................................................... 111
8.7.5 Comment.......................................................................... 111
8.8 Experimental Evaluation................................................................113
8.9 Summary and Directions............................................................... 115
References................................................................................................. 116
9 A Language for Provenance Access Control........................................ 119
9.1 Overview........................................................................................ 119
9.2 Challenges and Drawbacks.............................................................120
9.2.1 Drawbacks of Current Access Control Mechanisms..........120
9.3 Policy Language.............................................................................121
9.4 Solution Based on Regular Expression Queries...............................124
9.4.1 Data Representation..........................................................125
9.4.2 Graph Data Model............................................................126
9.4.3 Provenance Vocabulary......................................................127
9.4.4 Path Queries......................................................................128
9.5 Graph Analysis...............................................................................129
9.5.1 Analysis of Digraphs..........................................................129
9.5.2 Composition of Digraphs..................................................130
9.6 Access Control Policy Architecture.................................................131
9.6.1 Modules in Access Control Policy Architecture.................132
9.7 Use Case: Medical Example...........................................................133
x ◾ Contents

9.7.1 Query Templates...............................................................135

9.7.2 Additional Templates.........................................................136
9.7.3 Access Control Example....................................................137
9.8 Prototype........................................................................................138
9.9 Summary and Directions...............................................................140
References.................................................................................................141
10 Transforming Provenance Using Redaction........................................143
10.1 Overview........................................................................................143
10.2 Graph Grammar............................................................................. 145
10.2.1 An Example Graph Transformation Step...........................150
10.2.2 Valid Provenance Graph.................................................... 153
10.2.3 Discussion......................................................................... 155
10.3 Redaction Policy Architecture........................................................156
10.4 Experiments................................................................................... 158
10.5 Summary and Directions...............................................................160
References................................................................................................. 161

Section II Conclusion

Section III INFERENCE CONTROL

Section III Introduction
11 Architecture for an Inference Controller.............................................169
11.1 Overview........................................................................................169
11.2 Design of an Inference Controller..................................................170
11.3 Modular Design.............................................................................172
11.4 Policy Processing............................................................................175
11.4.1 Parsing Process..................................................................175
11.4.2 High-Level Policy Translation........................................... 176
11.4.3 DL Rule Assembler............................................................ 176
11.4.4 DL Policy Translation........................................................177
11.4.5 Access Control Policy Assembler.......................................178
11.4.6 Redaction Policy Assembler...............................................178
11.5 Explanation Service Layer..............................................................179
11.6 Summary and Directions...............................................................180
References................................................................................................. 181
12 Inference Controller Design................................................................183
12.1 Overview........................................................................................183
12.2 Design Philosophy..........................................................................185
12.3 Inference Controller Process...........................................................188
 Contents ◾ xi

12.4 Overview of a Query Process..........................................................189

12.5 Summary and Directions...............................................................192
References.................................................................................................192
13 Provenance Data Representation for Inference Control.....................195
13.1 Overview........................................................................................195
13.2 Data Models for the Inference Controller.......................................196
13.3 Separate Stores for Data and Provenance........................................197
13.4 Summary and Directions...............................................................198
References.................................................................................................199
14 Queries with Regular Path Expressions..............................................201
14.1 Overview........................................................................................201
14.2 Background....................................................................................202
14.2.1 Regular Expressions...........................................................202
14.3 SPARQL Queries........................................................................... 204
14.4 Summary and Directions.............................................................. 206
References.................................................................................................207
15 Inference Control through Query Modification.................................209
15.1 Overview........................................................................................209
15.2 Query Modification with Relational Data......................................210
15.3 SPARQL Query Modification........................................................ 211
15.3.1 Query Modification for Enforcing Constraints.................212
15.3.2 Overview of Query Modification...................................... 214
15.3.3 Graph Transformation of a SPARQL Query BGP............. 214
15.3.4 Match Pattern/Apply Pattern............................................. 215
15.4 Summary and Directions...............................................................216
References................................................................................................. 217
16 Inference and Provenance...................................................................219
16.1 Overview........................................................................................ 219
16.2 Invoking Inference Rules................................................................221
16.3 Approaches to the Inference Problem............................................ 222
16.4 Inferences in Provenance................................................................224
16.4.1 Implicit Information in Provenance...................................224
16.5 Use Cases of Provenance.................................................................225
16.5.1 Use Case: Who Said That?................................................ 226
16.5.2 Use Case: Cheating Dictator.............................................227
16.6 Processing Rules............................................................................ 228
16.7 Summary and Directions.............................................................. 228
References.................................................................................................229
xii ◾ Contents

17 Implementing the Inference Controller..............................................231

17.1 Overview........................................................................................231
17.2 Implementation Architecture..........................................................232
17.3 Provenance in a Health Care Domain............................................233
17.3.1 Populating the Provenance Knowledge Base......................233
17.3.2 Generating and Populating the Knowledge Base.............. 234
17.3.3 Generating Workflows...................................................... 234
17.4 Policy Management........................................................................235
17.4.1 Supporting Restrictions.....................................................239
17.5 Explanation Service Layer..............................................................241
17.6 Generators......................................................................................242
17.6.1 Selecting Background Information....................................242
17.6.2 Background Generator Module.........................................243
17.6.3 Annotating the Workflow..................................................247
17.6.4 Generating Workflows.......................................................248
17.6.5 Incomplete Information in the Databases..........................248
17.7 Use Case: Medical Example...........................................................249
17.7.1 Semantic Associations in the Workflow.............................251
17.8 Implementing Constraints..............................................................251
17.8.1 Query Modification for Enforcing Constraints.................251
17.9 Summary and Directions...............................................................252
References.................................................................................................253

Section III  Conclusion

Section IV UNIFYING FRAMEWORK

18 Risk and Inference Control.................................................................261
18.1 Overview........................................................................................261
18.2 Risk Model.....................................................................................262
18.2.1 User’s System.....................................................................265
18.2.2 Internal Knowledge Base System.......................................265
18.2.3 Controller..........................................................................265
18.2.4 Adding Provenance........................................................... 266
18.3 Semantic Framework for Inferences................................................267
18.3.1 Ontologies........................................................................ 268
18.3.2 Rules.................................................................................269
18.3.3 Query Logs........................................................................269
18.4 Summary and Directions...............................................................270
References.................................................................................................271
 Contents ◾ xiii

19 Novel Approaches to Handle the Inference Problem...........................273

19.1 Overview........................................................................................273
19.2 Motivation for Novel Approaches...................................................275
19.3 Inductive Inference.........................................................................276
19.3.1 Learning by Examples.......................................................276
19.3.2 Security Constraints and Inductive Inference....................277
19.4 Probabilistic Deduction..................................................................278
19.4.1 Formulation of the Inference Problem...............................278
19.4.2 Probabilistic Calculus........................................................279
19.4.3 Probabilistic Calculus and Database Security................... 280
19.4.4 A Note on Algorithmic Information Theory......................281
19.5 Mathematical Programming...........................................................282
19.5.1 Nonmonotonic Reasoning.................................................282
19.5.2 Inferencing in an MP Environment...................................283
19.5.3 Mathematical Programming and Database Security..........285
19.6 Game Theory..................................................................................285
19.6.1 Noncooperative and Cooperative Games...........................285
19.6.2 Query Processing as a Noncooperative Game................... 286
19.6.3 Ehrenfeucht–Fraisse Game................................................287
19.6.4 Adversarial Mining and Inference.....................................287
19.7 Summary and Directions...............................................................288
References.................................................................................................288
20 A Cloud-Based Policy Manager for Assured Information Sharing.....291
20.1 Overview........................................................................................291
20.2 Architecture....................................................................................292
20.2.1 Overview...........................................................................292
20.2.2 Modules in Our Architecture............................................294
20.2.2.1 User Interface Layer...........................................294
20.2.2.2 Policy Engines...................................................296
20.2.2.3 Data Layer.........................................................301
20.2.3 Features of Our Policy Engine Framework........................302
20.2.3.1 Develop and Scale Policies.................................303
20.2.3.2 Justification of Resources.................................. 304
20.2.3.3 Policy Specification and Enforcement............... 304
20.3 Cloud-Based Inference Control..................................................... 304
20.4 Summary and Directions.............................................................. 306
References................................................................................................ 306
21 Security and Privacy with Respect to Inference..................................309
21.1 Introduction...................................................................................309
21.2 Trust, Privacy, and Confidentiality................................................. 310
21.2.1 Current Successes and Potential Failures........................... 311
Exploring the Variety of Random
Documents with Different Content
 Han gick mellan grafvar, de flesta vårdade, blomsterprydda,
märkta af saknad och kärlek, en och annan förfallen och glömd.
Framför en grafkulle, prydd med ett hvitt marmorkors och en
vacker, nyligen ditlagd krans, stannade han tvärt.
På korsets gyllene bokstäfver lyste solen med ett helt strålknippe,
och Erik läste:

AMELIE.

Sof, oroliga hjärta, sof!

Glöm hvad världen har ljuft och ledt;
inga tankar din frid förstöre,
inga drömmar din hvila.

Det fanns ingen upplysning vare sig om födelse- eller dödsår eller
om hvem, som rest vården. Det tycktes vara meningen, att hon
skulle få vara en af de tysta slumrare världen fort glömmer. Men Eric
Gyldenlo stirrade oafvändt på korsets solomstrålade namn, och han
lät sina påskliljor falla ned på kullen, bara för det minnes skull, som
detta namn väckte.
Amelie! Lilla Amelie, hon var en af de få förälskelser, som trängt
djupare än till hans väsens ytterhud. Och han hade till och med
ibland känt bittra samvetsagg öfver att han rest utan farväl till
henne, den lidelsefulla, älskande unga kvinnan. Amelie Sterner! Hvar
fanns hon nu? Hade hon glömt honom? Han fick en plötslig
ingifvelse. Hvarför icke! Det vore just ett steg, som kunde anstå
»galna grefven» att taga! Han skulle söka upp henne, den lilla
cigarrflickan med de trollska ögonen och den mjuka, villiga munnen.
Han skulle taga henne i sin famn och sjunga för henne den sång,
hon aldrig tröttnade att höra. Och han gnolade sakta, utan hänsyn
för att högmässan ännu pågick därinne i den lilla, fromt hvita
kyrkan.
Nå, ingen kunde höra de smekande ljuden, om inte någon vänlig
luftvåg förde dem med bud till lilla Amelie.
Erik log åt sin fantasilek. Hur hon skulle se på honom med stora,
skimrande ögon, när han efter så lång tid stod framför henne igen
och sade:
— Nu, Amelie, skall jag infria löftet i kungsvisan, du skall bli min.
Hon skulle nog först svara, med den strålande blicken i hans och
tätt tryckt intill honom:
— Din är jag redan.
Men hans ord skulle få färgen att stiga på hennes kinder och
hennes veka mun att le.
— Amelie, du skall bli min fagra grefvinna, fru till Lögenäs.
Just nu brusade utgångspsalmen, men Eric märkte det icke; han
sjöng halfhögt:

»Jag är Erik, vackra drömmars kung:

smidd af månestrålar känns ej kronan tung.
Gråt ej, barnet mitt,
så blir riket ditt!
Kung Erik leker på luta.»

Det var den sången hon hållit så mycket af och han skulle sjunga in i
den nu som då hela sitt ensamma hjärtas längtan efter kärlek. Ack,
att hon bara icke glömt honom, att hon vore mäktig att än en gång
lyda kung Eriks smekande bön: »Låt oss älska blott i vårens ljusa
natt». Han förebrådde sig plötsligt med svidande ångest, att han
gifvit henne tillfälle att förgäta. Hon hade förstått honom som ingen
annan, hon hade, om ock endast kort, varit hans »tankes sol».
Vördnadsfullt, ledd af det allvar, som i detta ögonblick bodde inom
honom, tog han af hatten och hviskade:
»Du Amelie, som sofver här, främling för mig, fast du bär hennes
namn, mana godt för min lycka.»
Han ämnade aflägsna sig från grafkullen, men då just nu folket
strömmade ut från kyrkan, föredrog han att ej korsa deras väg.
Haqvin, med farmor Eiden under armen, kom ibland de första.
— Det står någon vid din skyddslings graf, sade han och vände sig
om mot sin hustru.
— Ja, jag ser det.
Haqvin tittade igen. Han tyckte sig känna igen denna smärta,
eleganta gestalt.
 — Jo visst, utbrast han ovanligt lifligt, det är ju Eric Gyldenlo, han,
som nyss ärft Lögenäs.
Farmor släppte Haqvins arm.
— Kanske du vill gå och hälsa på honom, sade hon vänligt, så
följer Gunvor mig ned till vagnen. Du kommer väl snart efter?
— Ja, om ett ögonblick — men kanske jag tar honom med till
middagen; det passar ju bra, efter Edelcronas komma.
Gunvor skiftade färg men gjorde ingen invändning.
— Det var ju underligt, att grefve Gyldenlo stod vid din lilla
barnfrökens graf, sade farmor, när hon och sondottern blefvo
ensamma.
— Det var nog en slump, svarade Gunvor kort.
— Ja, naturligtvis. Han lär annars haft godt om galanta äfventyr.
Sådana män borde strängt taget förnekas umgänge i sällskapslifvet,
men i stället tränga de sig fram öfverallt som ogräs. Jag skulle
önska, att Gyldenlo läte bli att slå sig ned på Lögenäs.
— Hvarför det, farmor? frågade Gunvor frånvarande.
— Därför att — att ogräs också lätt kommer in på grannens ägor,
och åtminstone Bragehall borde få ha frid nu. Det har gått tillräckligt
många stormar öfver det.
— Hvad är du rädd för?
Farmor tvekade.
— Hans inflytande öfver Haqvin, sade hon slutligen.
— Öfver Haqvin? — Gunvor log ringaktande och det låg en
underlig köld i tonfallet. — Honom kan väl ingenting rubba ur hans
flegmatiska ro, tillade hon nästan hårdt.
— Hm, efter fyra års äktenskap känner du ännu inte din man,
Gunvor.
— Å jo, farmor, jag känner honom.
De hade hunnit till vagnen och satte sig upp; strax därefter
kommo Haqvin och Eric gående, hvilken presenterades för damerna,
hvarpå han berättade, att han lyckats öfvertala grefven att följa med
till Bragehall och träffa gamla bekanta.
— Välkommen, sade Gunvor stelt, i det hon makade åt sig
klänningen för att herrarna skulle kunna stiga upp utan att råka i
kollision med den.
 Eric fick sin plats snedt emot Gunvor; han vände sig i
konverserande ton både till farmor Eiden och henne med några
yttranden om trakten. Slutligen sade han hastigt, som om denna
tanke hela tiden sysselsatt honom:
— Hvem är den Amelie, som ligger begrafven på byns kyrkogård;
det är ett ovanligt namn såhär på landsbygden, tillade han osäkert,
som för att rättfärdiga sin nyfikenhet.
Då Gunvor ej genast svarade, inföll Haqvin:
— Å, det är en af min hustrus skyddslingar. Hon var barnfröken
hos oss en tid.
— Jaså, således härifrån trakten?
— Nej, från Stockholm. För första gången såg Gunvor på Eric
Gyldenlo med en klar, fast blick, full af förebråelser och stum undran.
Hon hette Amelie Sterner.
Eric blef gråblek, och det föreföll, som om glansen i hans mörka
ögon slocknat. Långsamt hämtade han sig, och till både farmors och
Haqvins förundran återupptog han ämnet. De hade varit så säkra på
att han skulle lägga ned det, ty det var ju tydligt, att han stått i
något förhållande till den unga flickan.
— Grefvinnan får ursäkta, att jag fortsätter mina frågor, sade han
vemodigt, och den sorgsna blicken sökte Gunvor, men är det den
Amelie Sterner, jag fruktar det måste vara, höll jag henne en gång
mycket kär och hade nu hoppats få föra henne som min brud till
Lögenäs ...
Grefve Haqvins torra skratt afbröt honom:
— Nej, käre bror, det här blir för galet! Nog är man van vid dina
excesser, men att göra en sådan där liten mamsell till grefvinna det
går för långt.
Eric rynkade de täta, svarta ögonbrynen.
— Det här är inte något skämt, sade han kallt, spara därför din
munterhet. Finnes min lilla Amelie i lifvet och vill hon minnas mig än,
har jag lofvat mig, att hon och ingen annan skall bli min hustru.
— Det löftet kommer för sent, sade Gunvor sakta.
— För sent! — Var det — var det min Amelies graf?
Gunvor nickade tyst.
 Farmor fann Eric Gyldenlo ytterst obehärskad. En sorg skall bäras,
ej ropas ut åt andra att taga vara på. Och för öfrigt, hvad var äkta
hos denne lycksökare? Hur många hade icke trott på honom och
blifvit bedragna? Gick inte Märta Edelcrona där och suckade för hans
skull? Några löften hade han visserligen inte gifvit henne, men han
hade kurtiserat henne och förvridit hufvudet på henne. Sådana där
fullvuxna, personifierade kärleksgudar voro som lömska fiender; de
dolde sina förgiftade pilar bland blommor.
Haqvin tyckte, att hela historien var opassande och en struntsak
för resten, utom det, att det var tur, att tösen dött, ty galne grefven
kunde nog annars varit i stånd att gifta sig med flickan. Nu vände
han samtalet in på hästar och jakt, de enda ämnen han behärskade.
Eric talade och svarade, men hela hans själ var i uppror af den
underrättelse han fått; han kände sig upprifven af saknad och
längtan efter sitt sista grusade drömslott.
När de kommit fram till Bragehall och stigit ur vagnen, bjöd
Haqvin af gammal vana farmor armen för att hjälpa henne uppför
trappan.
Eric bugade sig för Gunvor. Hon lade sin hand på hans arm. En
sekund hejdade han henne.
— Tala mera om henne, lilla Amelie, sedan, bad han, och tack för
att ni höll af henne.
— Hon var som en främmande fågel, sade Gunvor varmt, en
fången svan, tänkte jag ibland.
— Ni visste, att hon — att jag haft henne kär?
— Ja — och att hon aldrig kunde glömma er. Stackars, stackars
Amelie! Hvarför skulle ni komma för sent.
Hennes längtande, djupa blick strålade emot honom med ett
outsägligt vemod, och han såg, hur det ryckte kring de underligt
trötta läpparna; kanske var det mest sorg för henne som gått;
kanske var det egen smärta vid föreställningen om så mycken spilld
lycka.
Han lutade sig ned och kysste hennes hand.
— En lyckoriddare kommer aldrig ohjälpligt för sent, sade han
med ett egendomligt tonfall.
Gunvor drog undan handen och såg frågande på honom.
 — Hvad menar grefven?
— Att jag redan mött ett nytt hopp att glädjas åt — er vänskap.
Jag ber inte om den; jag vinner den.
— Amelie hade således rätt, sade Gunvor sakta, i det hon utan att
vidare begagna sig af hans erbjudna arm gick uppför trappan, en i
dag och en i morgon. Är det ett rikt eller — ett mycket fattigt lif?
— Det är jakten efter lyckan, svarade han allvarligt, ser ni, för de
män, som ej fått ett ansvar i världen, ett värf att fylla, blir kärleken
lätt drömmen om Österlandet.
Hon stannade ett par trappsteg högre än han. Den smärta
gestalten föreföll imponerande hög i den långa, mörka
klädesdräkten. Hennes blick sökte inte honom, den tycktes spana
mot fjärran mål och den låga, distinkta rösten talade liksom förbi
honom.
— Ända sedan jag var en liten flicka, har jag trott på att hvarje
människa hade en lifsuppgift, en egen, personlig, som de inte kunde
undandraga sig, men sedan jag kommit ut i den s. k. stora världen,
har jag märkt, att fördel af ett eller annat slag är allas sträfvan, och
— hon hämtade djupt efter andan — en man, en verklig man, som
vågar stå eller falla ensam, har jag aldrig sett. De orda alla om
kärlek och vänskap och drömmar med oss kvinnor, jollra, som vi vore
barn. Jag skulle tusen gånger hellre vilja vara en krigares valkyria än
en veklings — rodocka.
Hon väntade ej, att han skulle svara något, vände sig blott om och
var med några lätta språng före honom uppe i vestibulen, där
Haqvin stod.
— Jag skall följa dig till ditt rum, sade han till Eric. Du vill väl göra
litet toalett.
Gunvor såg ej ens efter dem, men hennes tankar upptogos dock
af gästen. Hvad hon för några år tillbaka i barnslig entusiasm och tro
på kärlekens seger lofvat, att sammanföra Eric Gyldenlo och Märta
Edelcrona, brydde hon sig ej längre om. Hon hade hunnit lära sig så
mycket under sitt äktenskap, att hon helst undvek att ens vidröra
erotiska frågor. Hon var rädd att då nödgas yppa något om sin egen
tillvaro, om detta samlif utan hållpunkt och förstående, som hon dag
från dag släpade sig igenom, under det hon dolde för alla den
längtan, som tärde henne.
Amelie, hennes »skyddsling», som de andra kallade den unga
flickan, hade varit Gunvors enda vän och förtrogna. Medan barnet
sof under sitt rosa-sidentäcke, hade de suttit och talat och talat i
timmar med hvarandra. Barnkammaren var deras tryggaste fristad,
där fingo de vara ostörda, och unga grefvinnan hade aldrig så ärligt
gråtit ut sina svikna illusioner som hos Amelie.
Amelie grät däremot sällan; då hade hon kanske sköljt bort något
af den härjande saknaden. Nu förbrände den henne. Hon var en af
lifvets främmande fåglar; de, som måste dö, när vingarna stäckas.
Hennes saga började och slutade som tusen andras, det var bara
det, att hon aldrig kunde lära sig taga den som en vacker saga, en
sommarnattens dröm; hon ville, att den skulle räcka hela lifsdagen
lång.
När hon blef sjuk och Gunvor satt vid hennes säng med hennes
feberheta hand i sin, talade hon oftare, mera obehärskadt om Eric.
— Han kunde bli så stor och så god; få makt öfver många, om
bara en hade makt öfver honom, hade hon sagt.
De orden erinrade Gunvor sig nu, och en het rodnad sköt plötsligt
upp i hennes ansikte. Om hon kunde bli den, som på det sättet
helgade Amelies minne; den makt, som lärde Eric Gyldenlo att
handla för andras väl? Han hade tanklöst vållat så mycket ondt;
godtgjordt blefve ju ej detta, ty hans handlingar hörde till dem,
hvarom det heter att »långa år få gälda, hvad stunden brutit». Men
ingen har brutit så, att han mist alla möjligheter, trodde hon.
Gunvor kände sig så gammalklok, så utom räkningen, när hon
beslöt att för sin döda väns skull taga hand om hennes älskade. Men
när hon klädde sig till middagen, öfverraskade hon sig med att
önska, det Märta Edelcrona ej längre skulle ha något inflytande öfver
honom. Märta hade blifvit en charmant världsdam, som för länge
sedan upphört att se utåt lifvets vidder. Hon ville ha en position och
ett eget hem. Hennes sträfvan var ett eko af de flesta
societetsdamers.
Farmor Eiden kom in till Gunvor.
— Har du tänkt på placeringen vid bordet? frågade hon.
 — Nej, farmor!
— Det har jag. Du bör taga unga Edelcrona, jag gamle baronen,
Haqvin friherrinnan och grefve Gyldenlo Märta.
— Ja, det kan väl inte ordnas annorlunda.
— Detta blir också bäst.
Gunvor svarade icke; hon pröfvade en diamantnåls effekt mot
håret och stack den slutligen genom knuten.
— Har du varit inne hos lilla Hillevi, sedan du kom hem? frågade
farmor ånyo.
— Nej, jag har inte hunnit.
— Haqvin var där en lång stund.
— Jaså. Ja, han älskar ju barnkammaren.
— Gunvor, det där tonfallet skulle du lägga bort, när du talar om
din man, och — du borde tänka mer på ditt barn än på främlingar.
— När har jag försummat Hillevi, farmor?
— Nej, du har inte gjort det, men jag ger helst mina varningar,
innan det är för sent. Kära barn, om vi inte lära oss älska våra
plikter, döda de oss under sin tyngd.
Hon lade hjärtligt sin hand på sondotterns och såg henne in i
ögonen med sin fasta, målmedvetna blick.
Gunvor stod alldeles stilla, till sist sade hon med skälfvande, het
röst:
— Plikt och plikt. Det har du talat vid mig om, så länge jag kan
minnas tillbaka, farmor, men aldrig förr än nu har jag förstått, att jag
också har plikter mot mig själf. Det är min oafvisliga plikt att lefva
mitt eget lif.
Farmor vände ej bort blicken; den blef endast strängare och mera
behärskande. Så nickade hon långsamt med det hvita hufvudet. Hon
hade hvarken hårklädsel eller mössa; de kortklippta, silfvergråa
lockarna fingo falla fritt.
— Sitt eget lif vill hvarenda liten våg i oceanen lefva, sade hon
lugnt, men den ledes ändå af hafvets strömmar mot det bestämda
målet. Trotsa dig inte till något, som du kommer att ångra, Gunvor.
Ditt barn och din man är din värld.
En vagn körde fram till porten, och sekunden efter anmälde
kammarjungfrun, att baron Edelcronas voro komna.
 Herrarna hade redan hunnit sälla sig till de nykomna, när farmor
och Gunvor kommo in i salongen.
Skämtande stod Eric Gyldenlo lutad mot armstödet på Märtas stol.
De tycktes ha mycket att säga hvarandra och märkte ej strax
värdinnan och fru Eiden.
Gunvor gick fram till Märta, som genast reste sig, omfamnade
henne och gaf henne en lätt kyss på hvardera kinden.
— Förlåt, älskling, jag såg ej, när du kom in, sade hon med sin
vårdade, mjuka röst, grefven abstraherade mig; vi äro
barndomsvänner, som du vet, söta Gunvor, och nu gläder jag mig åt
att vi bli grannar.
— Ja, Märta har redan varit så älskvärd att lofva mig sitt bistånd i
hushållsfrågor, inföll Erik artigt, en mera förtjusande, hjälpande hand
får man leta efter.
— Smicker, Eric, skrattade Märta road, men du får hålla till godo
med min hand, sådan den är.
— Med tacksamhet.
Han förde den till sina läppar.
Gunvors djupa, tungsinta blick blef underligt mörk och ovillig; hon
hade visserligen i sällskapslifvet blifvit van både vid skämt, hvilket
snuddade vid allt och liksom solkade allvaret, och vid det ständiga
handkyssandet som en hyllning utan risk och ansvar, men denna
gång plågade det henne mer än någonsin. Hon sade sig, att det
hädade Amelies minne. Sig själf ville hon ju ej taga med i räkningen.
Märta tycktes taga det som en naturlig sak, att Eric uteslutande
skulle vara hennes kavaljer, och hon var uppslupppet glad och
förtrolig mot den återfunne barndomsvännen. De drucko för »gamla
minnen» och Gunvor hörde, hur än Märta, än Eric frågade:
»Kommer du i håg det?»
Först vid slutet af middagen höjde Erik sitt glas mot Gunvor. Han
gjorde det allvarligt och utan ett ord, men hans blick sade henne, att
i den stunden ref ånyo smärta och saknad inom honom efter henne,
som han kallat sin »tankes sol».
Hon fick tårar i ögonen och undrade bittert, om ej lilla Amalie var
den lyckligaste af dem alla, ty döden måste väl äga mer trygghet än
lifvet.
 ÅTTONDE KAPITLET.
Jakttur.
Haqvin låg på alla fyra och agerade pustande och stönande björn,
under det Hillevi jublande red på hans rygg och skrek:
— Hoppsan, nalle, hoppsan! Och så ska pappa brumma med,
riktigt rysligt hårdt.
Haqvin lydde och brummade, så att det rungade i fönsterrutorna;
men snart orkade han icke fortsätta den ansträngande leken, utan
befriade sig från sin sprattlande börda.
— Då ska pappa tala om en saga, kommenderade lilla grefvinnan
och kröp upp i hans knä.
— En saga! Jag kan bara en:

»Det var en gång en saga

så lång som en slaga,
så bred som en dörr,
har du hört den förr?»

— Den är dum, förklarade Hillevi kritiskt, en annan!

— Jag kan ingen.
— Hvarför kan mamma så många och pappa ingen?
— Därför att — att — ja, det vet jag inte. Nu får du leka med dina
dockor.
Han ringde på sköterskan, som genast åtlydde kallelsen, strax
därpå kom Gunvor in. Hon gick fram till sin lilla flicka, strök det ljusa
håret ur hennes panna och sade vänligt:
— Vill du åka med mamma till byn, Hillevi?
— Ja-a då.
 — Men jag undanber mig, att du stannar vid fattiggården, inföll
Haqvin. Jag vill inte, att Hillevi skall vara därinne i snusket och
eländet.
— Kläd på Hillevi, vände Gunvor sig till sköterskan, därefter gick
hon ur rummet, följd af Haqvin, som smågnatade oafbrutet.
I ett intill salongen gränsande kabinett stannade Gunvor.
— Du talar så ofta om fattiggårdens snusk och elände, sade hon,
hvarför afhjälper du inte saken genom att bygga en tidsenligare
bostad åt de gamla?
— Den har dugt i femtio år, så den duger väl nu med.
— Skall du då aldrig förstå, att det är en skam, att vi inte använda
mer af vår rikedom till socknens bästa? frågade Gunvor och satte sig
trött på en närstående stol. Jag blygs öfver vår slapphet.
— Du tråkar alldeles ut mig, Gunvor. Hvad fan skall du bråka med
allt sådant där för. Pengarna äro nog bra att ha. Vi ska väl ha något
kvar, när pojken kommer, du. Jag tycker det är en skam, att
Bragehall inte har en liten grefve.
Han ville smeka henne, men hon drog sig undan.
— Vill du inte sätta dig, Haqvin? Jag måste tala med dig om
bokinköpen till folkskolbarnens examen.
— Det struntar jag i. — Han gäspade ogeneradt. — Det borde väl
vara lunchdags snart.
— Efter du inte vill taga del i uppköpen, så rekvirerar jag böcker
på egen hand. Jag har också tänkt på några penningpris.
— Det hörs, att du kommer från — hä — från de breda lagren,
Gunvor, du idisslar jämt om folket och folket.
— Skulle man bedöma dig efter ditt hvardagsspråk, vet jag inte,
hvart du skulle hänföras, svarade hon hårdt. Min härkomst förnekar
jag inte, och jag är stolt öfver att mina förfäder förstodo bildningens
makt.
— Fruntimmer ska vara söta och snälla och inte viktiga. Det
funnes väl ingen hyggligare människa än jag under solen, om du
inte alltid sloge bakut. Vete katten, hur farmor fått tyglar på dig; jag
kan det inte.
— Din dressyr är möjligen inte den rätta. — Men vi komma
alldeles från ämnet, och jag ämnar i dag tala med skolläraren om
prisfördelningen. Jag hade tänkt mig sex penningpris, tre åt
gossarna och tre åt flickorna.
— Åt flickorna! Nej, se det blir då ingenting af. De ska ut och
tjäna, och då få de, hvad de behöfva.
— Men det är frågan om en uppmuntran till barnen.
— Det måtte vara uppmuntran nog, att de få gå i skolan gratis.
Låt bli att krångla nu, Gunvor. Jag försäkrar dig, att de ha det så bra.
Det vore mycket bättre, om du gjorde upp matsedeln för vår middag
om tisdag åtta dagar. Det är en husmors plikt. Min farmors mor hade
tolf barn, och ändå visste hon på sina fem fingrar reda på allting i
köksdepartementet.
— Tack, Haqvin, din släkts antecedentia intresserar mig inte. Jag
kan endast beklaga, om de tolf högvälborna ättlingarna voro s. k.
»värdiga» afkommor. I den krets, där jag de senare åren vistats,
fattas det två saker: frisk luft och ordnade begrepp.
— Gunvor — farmor stod på tröskeln. Hon såg strängt ogillande
ut, den gamla. Det vackra ansiktet med sin breda panna och fasta
haka såg märkvärdigt litet visset ut, och hennes gestalt bibehöll sin
drottninghållning. — Du gör mig sorg, barn. Jag har hört det mesta
af ert samtal, har lyssnat med flit för att kunna döma. Du talar om
att dina förfäder haft aktning för bildningen, men du själf tyckes inte
ha tagit det i arf, ty hänsyn är en grundval för verklig bildning, likaså
själfbehärskning.
Gunvor gick fram till den gamla och sade ödmjukt:
— Förlåt, om jag gjort dig ondt, kära, kära farmor!
— Det är till Haqvin, du skall vända dig, min flicka. Jag vet, att du,
Gunvor Eiden, Guldkonungens dotter, aldrig kan vara så lågsinnad,
att du vill såra någon.
Gunvor tvekade, men farmors ord hade träffat. Hon insåg, att hon
förgått sig och gick långsamt fram till sin man:
— Förlåt mig, Haqvin, bad hon och räckte honom handen, men
det fanns ingen hjärtlighet i denna rörelse.

*
En halftimme senare steg unga grefvinnan och lilla Hillevi upp i den
eleganta jaktvagnen, kusken fattade tömmarna, och i raskt traf
sprungo hästarna genom den långa, nyknoppade lindalléen.
Hillevi pratade och jollrade hela tiden, men Gunvor svarade
tämligen förströdt. Hon längtade i denna stund efter något helt
annat än ett barns joller, efter en god kamrat, en trofast
handtryckning, en människa, som förstod henne.
Hon mindes, att sista gången hon varit i byn, hade hon träffat Eric
Gyldenlo vid Amelies graf. De hade talat länge förtroligt samman om
den döda, och hans ord värmde Gunvors frusna sinne genom sin
äkthet och innerlighet. Om han vore där också i dag, då skulle hon
ej kunna motstå frestelsen att taga den vänskap han en gång erbjöd
henne. Hon kunde ej längre stå så alldeles ensam och fattig midt i
vårens rika lif. Det måste ge af sitt signade solsken, sin dagg och sin
doft också åt henne.
— Mamma, mamma, titta! Två, som rider, ropade lilla Hillevi och
drog henne i kappärmen. Det är tant Märta och den där farbror, som
jag inte känner.
Två ryttare sprängde i ystert galopp snedt öfver fältet och togo af
på vägen åt Lögenäs, där de blefvo borta i ett dammoln, som
tornade upp sig likt en guldvägg, när solen lyste på det. Gunvor
hade hört deras glada röster och muntra skratt ett ögonblick, innan
de försvunno i vägkrökningen. Hon slöt hårdt läpparna för att
tillbakatvinga den omotiverade snyftning, som hotade att bryta sig
fram. Fanns det då ingenting, ingenting för henne? Skulle hon aldrig
få sin oro stillad, sin längtan tillfredsställd?
Framemot aftonen samma dag kom Eric ridande till Bragehall. Det
var en härlig kväll i början af maj och det gamla slottet låg badadt i
den nedgående solens ljus. De gråa murarna hade ett rosaskimmer
öfver sig och de många små blanka, blyinfattade fönsterrutorna
tindrade som glada barnaögon. Allt såg så ljust och vänligt ut, att
Eric en sekund kände sig frestad att vända om. Hvad skulle han, en
fattig, farande sven, in i denna hägnade lyckovärld att göra?
Strax därpå sporrade han dock hästen, kastade stolt hufvudet
tillbaka och red i traf öfver den ekande bron. Vännen Haqvin
passade icke för de elyseiska jaktmarkerna, om han också fått ett
byte från dem, men det lyste Eric att också njuta af den ädla
sporten. Nu hade han plats för ett eröfradt kvinnohjärta. Saknaden
var som ett tomrum i hans sinne, och det kylde ut honom; han
längtade ånyo efter kärleksvärme och famnande mjuka armar, efter
ögon, djupa af glöd och leende af stundens lycka.
Han hoppade raskt af hästen; en betjänt tog emot den. Haqvin
kom i detsamma ut på trappan.
— God kväll Eric, det var roligt att se dig. Välkommen!
— Tack, Haqvin! Visittiden är kanske inte så lämplig, men ...
— Ute på landet behöfver man väl inte tänka på sådant. Du vill väl
hälsa på fruntimren, innan vi draga oss in till mig och —
toddybrickan.
— En sådan kälkborgare! Dricker du toddy hvar kväll?
— Ja, säkert.
— Hvad säger unga grefvinnan om det?
— Det frågar hon inte efter. Hon har sina högre intressen, som hin
måtte ta för resten.
Haqvin såg ej Erics ironiska leende och skulle nog ej heller förstått
det. De inträdde just i detsamma i salongen, där damerna sutto,
farmor handarbetande, Gunvor med en bok i knäet. Med en gladt
öfverraskad min hälsade hon gästen och glömde i detta ögonblick
bort, att hon på förmiddagen sett honom samman med Märta
Edelcrona, och den missräkning detta vållat henne.
Eric slog sig ned och pratade lifligt utan att låtsas märka Haqvins
inviter att få honom med sig till den väntande toddyn.
— Nu känner jag igen grefvens ögon, utbrast Gunvor plötsligt, det
var verkligen ni, som skrämde mig på min bröllopsdag genom att
agera slottets ande, den grå mannen.
— Ja, hur kunde du komma på en så förryckt idé? inföll Haqvin,
folket blef alldeles vettskrämdt.
— Verkligen! — Eric skrattade som åt ett muntert tjufpojkstreck.
— Ja, skall jag vara ärlig, drefs jag af lust att se Bragehalls nya
härskarinna, och jag glömde bort min spökdräkt, tänkte bara skymta
och försvinna.
— Men hvarför hade ni någonsin skaffat er den kostymen? frågade
Gunvor.
 — Har inte Haqvin berättat om våra ungdomsdårskaper i det
förseglade rummet?
— Nej, aldrig.
— Sådant passar inte för fruntimmer att höra, sade Haqvin och
vaggade långsamt sin feta kropp af och an i den amerikanska
gungstolen.
— Jag trodde, att du alltid varit en mönstergill ung man, Haqvin.
Gunvors röst blef kylig och stel, när hon talade vid mannen.
— Skulle ni önska, att han vore ett blekansikte, som vi föraktligt
kallade de dådlösa, när vi lekte indianer i världen?
Eric satt något framåtböjd, och hans lifliga ansikte framträdde
skarpt med alla sina skiftningar i den belysningen.
— Nej, svarade Gunvor likgiltigt.
— Nå, låt oss nu höra om era ungdomsupptåg, inföll farmor road.
Hvad skulle ni i det förseglade rummet att göra?
— Det var Erics idé, sade Haqvin trögt.
— Och den var lysande, du! Å, en sådan stämning! Man
förflyttades långt hän i tiden, blef vild och högröstad och lifslysten.
Får jag afslöja vår glada lek, Haqvin?
— Ja-a, nu är det ju så längesedan.
Eric berättade varmt och med starka färger om dessa nätter i det
tysta, sofvande slottet. Han gjorde skildringen till en glimmande
saga ur Tusen och en natt, dolde det råa och simpla, gaf det
burleska en förfinad form, lät sin fantasi spela in och förädla, mejsla
bort ojämnheterna. Det blef genom hans framställning till en
lockande tafla, mystisk och underlig, med något af Valpurgisnattens
dämoniska kraft och något af drömmens vekhet.
Haqvin kände sig alldeles bortkommen. Hade han varit med om
dylika fester? det kunde han rakt inte minnas, och med ett flatskratt
afbröt han plötsligt Erics berättelse, i det han slog honom på
skuldran med sin köttiga hand.
— Har galne grefven glömt, när vi buro ned honom i släden med
dinglande hufvud och slängande ben? frågande han. Pank var du
också; du hade spelat bort en rund summa.
Det blef pinsamt tyst några minuter. Farmor nickade tankfullt. —
Sanningen är ful, tänkte hon, men den står ändå som en god och
pålitlig vakt, där bedrägeriet vill fram.
Slutligen bröt Eric tystnaden och sade vemodigt:
— Nej, jag har ingenting glömt; det var efter den betan, jag
dömde mig själf fågelfri för flere år.
— Och lefde som anakoret ett tillbakadraget lif?
Eric såg på den gamla, raka frun, hvilkens stämma kunde ljuda
som en hårdt spänd sträng. Jaså, hon var draken, som vaktade
prinsessan? Han log och skakade på hufvudet.
— Nej, fru Eiden, sade han nästan muntert, människorna, eller
skall jag säga kvinnorna ha alltid lockat mig in i lifvets lustgård igen.
För hvart förloradt Eden har man bjudit mig ett nytt, och öfverallt
nästan har den förbjudna frukten varit mest frestande. För att nå
den, får man ej vara tillbakadragen.
— Jag skulle gärna vilja se det förseglade rummet, inföll Gunvor
lifligt, låt oss gå dit allesammans efter supéen. Det är månsken och
strålande klart, just den rätta stämningen.
— Kära barn, det rummet står säkert stängdt i anledning af något
sorgligt minne, sade farmor allvarligt, det är orätt att leka bort det
förflutnas skuggor.
— Tror fru Eiden på spöken?
— Nej, grefve Gyldenlo, men på rättigheten för hänsofna andar att
hvila i fred. Minnen ha mera lif än någon af er unga anar, och bittra
minnen äro som tunga, rastlösa steg i mörkret. Må de åtminstone ha
en fristad, ifall de där få ro. Låt det förseglade rummet förbli
stängdt.
Farmor strök med handen öfver det silfverhvita håret och lät
blicken glida bort mot rummets dunkel, som såg hon någon där.
— Vi kunde gå helt tyst, sade Gunvor sakta; ända sedan första
kvällen jag kom hit till Bragehall, har jag längtat att få se just det
rummet. Hvem vet, farmor, om det inte kunde bli en fristad för något
ändå bittrare än tunga minnen.
— Hvad då?
Farmor ångrade genast sin fråga; hon visste, att Gunvor skulle
besvara den ärligare än någonsin, nu när hon kanske omedvetet läst
sympati och förståelse i Eric Gyldenlos blick.
 Gunvor dröjde emellertid länge; hon såg bort mot Haqvin. Han lät
just höra ett svagt snörflande ljud och nickade till i sömn. Då sköt en
brännande rodnad upp i hennes ansikte, och med hård, klar röst
sade hon:
— Jag menar: gäckadt hopp.
Hon reste sig och frågade, vänd till Eric: — Har grefven lust att gå
ett slag i parken, innan det blir skumt?
— Ja, med nöje.
— Haqvin gör nog sällskap, eller hur? Fru Eiden lade kraftigt sin
hand på den inslumrades axel. Du har väl lust att promenera en
stund? frågade hon med höjd röst.
Han såg upp.
— Nu — nej tack, farmor! Jag har litet att styra med inne hos mig.
Kommer du inte med, Eric?
— Inte nu. Grefvinnan har varit så älskvärd att erbjuda mig sitt
sällskap i parken.
— Jaså. — Han tillade hviskande: — Du, din spjufver, som aldrig
kan motstå kjoltyg.
— Ring, Gunvor!
— Hvad önskar farmor?
— Min mantilj och hatt.
— Skall farmor gå ut — så sent?
— Ja — det är en skön kväll, och grefve Gyldenlo ser ut att ha en
stark arm att låna mig.
— Både stark och villig, fru Eiden. Vore det frågan om att svänga
den i strid, skulle jag våga likna mig vid själfve S:t Göran.
— Och mig — vid draken då, ty prinsessans roll ger ni mig väl
inte? — Farmor Eiden log fint. — Ädle riddare, bli hellre mitt stöd än
min fiende, så skall jag visa er, att jag inte är något ondt fabeldjur.
Eric bugade sig tigande och hjälpte artigt den gamla på med
ytterplaggen, men han tänkte, att denna gång svek klokheten
henne, ty kände Gunvor sig utspionerad och bevakad, skulle trots
och åtrå tusen gånger lättare kasta henne i hans armar, än om hon
fått vara fri.
Efter supén, när farmor Eiden dragit sig tillbaka och Haqvin blifvit
upplifvad af de starka toddar han i enrum njutit, föreslog han själf,
att de alla tre skulle undersöka »nästet däruppe».
Gunvor tvekade.
— Farmor ville inte, sade hon skyggt.
— Men jag är din man, och jag vill, förklarade Haqvin myndigt. Du
kan ju för resten låta bli att komma med. Eric och jag gå ensamma.
Eric stod tätt bakom Gunvors stol. Han lutade sig ned emot henne.
— Det är synd och skuld däruppe, sade han lågt, ni är ren och
god. Om andarna skulle ha en fristad där, som er farmor trodde, ha
vi vanhelgat den med våra upptåg. Allt det förflutna kan inte ni sona,
men er makt är stor, vill ni använda den?
— Bara till andarnas gagn? frågade hon osäkert.
— Till gagn för lifvets oroliga andar, svarade han vekt. Följ med
och låt mig i er närvaro afbedja en svunnen tids felsteg.
— Du talar som du tänkte gifta dig, då blir man alltid helig, inföll
Haqvin groft. Ska’ du lyckliggöra lilla Edelcrona till sist? Hon har då
suckat i ny och nedan.
— Jag tror, att jag saknar förmåga att lyckliggöra någon i den
mening du tar det, sade Eric afvisande. Tag reda på nyckeln nu, det
är sent.
Haqvin gick före de båda andra uppför trappan. Eric drog varligt
och med en vördnadsfull rörelse Gunvors arm under sin.
— Hvarför darrar ni så? Fryser ni?
— Nej, men jag är rädd.
— För hvad — för »den grå mannen», kanske.
— Nej — men jag minnes så tydligt en spådom. Delvis har den
redan slagit in.
— Det kommer ni att berätta mig en gång.
— Jag talar så sällan förtroligt vid någon.
— Och längtar så ofta efter det — inte sant?
— Jo. — Hon mindes, hur hon senast på förmiddagen i sina tankar
sökt honom för att få lägga sin hand i hans och be om hans
vänskap. Hon frågade häftigt och oförberedt, men ändå så lågt, att
Haqvin, som hunnit uppför vindeltrappan och nu sysslade med att
läsa upp dörren, ej kunde höra det.
— Skulle ni kunna vara min vän — ingenting annat?
 Skymningen dolde hans leende öfver hennes barnslighet och
hennes naiva försök att värja sig för hvad hon kallade synd. Han
tryckte sakta hennes mjuka arm intill sig och svarade dämpadt:
— Hvad jag kan vara för er, vet jag inte än. Ödets tärning slår
aldrig jämna kast; vi lofva ett i dag, som inte morgondagen håller.
— Det är alltjämt er lära, sade hon sorgset.
— Nej — nej, jag har en annan, och den skall jag en gång sjunga
för er, när ni själf vill lyssna. — Grefvinnan skall akta sig här, tillade
han med förändrad röst, det steget är förrädiskt.
Hon lät honom skydda och leda sig och, trots att hans arm endast
helt lätt vidrörde henne, kände hon dess smekande, ömma grepp,
men hon var icke lycklig öfver hans omsorger. Hon hade känt sig
underligt besviken, när han nästan undandrog sig den vänskap han
vid deras första sammanträffande var så villig att ge. Inom henne
hade den storm börjat brusa, som skakar ut i rymden tusen hvarför?
likt vinddrifna blad.
De behöfde ej tända ljus i tornrummet. Månen lyste in med en
skarp, klar glans, som kom föremålen att synas liksom större och
djärfvare i konturerna.
Eric slog upp fönstren, så att den friska, svala vårluften fritt fick
strömma in. Haqvin tassade rundt på sina filttofflor, tittade på allt
och beskref omständligt för Gunvor, hur det gått till vid deras
dryckeslag. Han gjorde det så, att hon vämjdes och rysande vände
sig bort. Själf var han mycket road.
— Ser du, ur de här dödskallarna drack man. Det var krus, som
hette duga, och vi slogo ihop gubbskallarna, så det knakade i deras
pannben. Här är pinbänken! Där satte vi den, som ville draga sig
nykter ifrån kalaset, och titta på ljusstakarna! Gediget kyrksilfver —
ljusen nedbrunna ända i pipan.
— Har grefvinnan sett på utsikten, den är hänförande, afbröt Eric
honom. Jag står och ser, hur mitt eget lilla torp skymtar fram vid
skogsranden, tätt vid Lögens strand.
Gunvor följde riktningen af hans hand.
— Underligt nog ha vi aldrig varit vid Lögenäs, sade hon, där
måtte vara bra vackert.
 — Ja, det är det, blandade Haqvin sig i samtalet, bjud oss på en
styfvare middag, Eric, så komma vi.
— Med nöje. Bestäm en dag.
— Jag vill hellre komma oväntad, sade Gunvor hastigt.
Eric såg på henne med en egendomlig blick, men sade blott artigt:
— Det har Haqvin omöjliggjort; hädanefter skall jag ständigt vänta
besök från Bragehall.
Han vände sig inåt rummet och betraktade tyst alla dessa
underliga, gamla saker, hvilka voro som sagofragment, svåra att
sammanfoga till något helt, men rika på intresse också i sin
stympade form.
— Här ville jag gärna bo, sade han, eller jag skulle vilja ge mina
bästa drömmar en trygg vrå här, medan jag själf famlade omkring
ute i lifvet.
— Och så skulle grefven glömma bort drömmarnas vrå.
— Nej, en vänlig norna skulle leda mig hit ibland. Och hon skulle
stanna hos mig och lära mig nya sagor, nya drömmar. Jag kan inte
alls längre se det här rummet i samma dager som förr. Nu är här
godt och ljust och tryggt.
— Jag trifs också häruppe. Man är så högt öfver människor, liksom
i en annan värld, sade Gunvor. Haqvin, vill du inte låta mig få behålla
nyckeln? Jag kunde få lust att gå hit upp ibland.
— Jo bevars, men jag kostar inte på några förändringar, och jag
tycker här är åtskilligt skräpigt för att det skulle vara trefligt att sitta
och fantisera.
— Du skall slippa några kostnader, sade Gunvor kort. Men nu gå vi
ned, eljest kan tjänstfolket undra.
Gunvor berättade ej för farmor, att hon fått hand om nyckeln till
det förseglade rummet. Hon visste, att hon skulle möta ogillande
inkast.
Men det hände ofta, att hon om aftnarna smög sig dit upp. Då
gick hon vanligen direkt fram till fönstret, öppnade det och lät
blicken glida öfver slätten med dess buktande vägar fram till
skogsranden, där en smal insjö glittrade, och där en grå
stenbyggnad syntes, närmast som ett kummel mellan träden. Hon
hörde då göken gala, än gladt, än tungsint, men för henne blef alltid
hans fattiga två toner till ett längtande eko, en suck, hvilken hon ej
gaf mål. Hennes tankar voro som vilsna fåglar; de kunde ej hvila,
förrän de funnit en plats, där stormen ej rasade och där solen ej
förbrände.
Hon uppmanade aldrig Haqvin att göra det omtalade besöket på
Lögenäs. Hon tyckte, att hon hellre aldrig for dit än i sällskap med
sin man. Där mindre än någonsin ville hon pinas under trycket af
hans närvaro, sade hon sig utan att våga eller vilja klargöra den
egentliga orsaken.
En förmiddag, när hon och Hillevi voro ute och åkte, sade hon helt
hastigt till kusken:
— Bengtsson kan köra Lögenäsvägen. Jag har aldrig varit åt det
hållet.
Hon kände, hur blodet rusade upp mot kinderna och var rädd, att
barnet skulle märka något, men Hillevi hade lyckligtvis sin
uppmärksamhet riktad på annat.
Skall jag köra upp på gården? frågade Bengtsson lugnt, när de
kommo närmare.
— Nej.
— Jo, mamma, jag är så törstig.
— Du kan få vatten i en stuga.
— Ja, men hos farbror Erik får jag saft och vatten och kakor, det
lofvade han i förgår.
Eric hade då varit på middag vid Bragehall och pratat rätt mycket
med flickan, som snart blef vunnen genom hans många historier. Nu
klappade hon bevekande Gunvors hand och bad:
— Låt oss vara där bara en liten, liten stund, mamma! Jag skall be
farbror Eric tala om en riktigt rolig saga. — Hon hoppade högt från
sätet vid tanken på detta nöje.
— Sitt stilla, Hillevi. Du får komma till Lögenäs en annan gång, när
pappa är med.
Hillevi började bittert gråta. Ingen saft och ingen saga! Hon fann
sitt öde ytterst bedröfligt.
Bengtsson tyckte synd om den lilla och vågade säfligt yttra sig i
saken: — Hästarna ä’ nok varma och skulle ha godt af en rast, di
me’.
 Gunvor satt rak och stel. Hon tröstade icke sitt barn, och hon
tycktes ej höra kuskens inlägg. Hon stred med sin egen frestelse och
besvarade med »ja, ja!» den röst inom henne, som sade: »res
förbi!» Men den andra rösten, den sakta inställsamt hviskande, som
ägde tusen lockande, dragande ord, den svarade hon ej; hon endast
lät den öfvertala och visste, att den skulle få makt öfver henne.
— Gråt inte, min lilla flicka, sade hon slutligen nästan sträft, du
skall få din vilja fram. Men det är inte alls säkert, att farbror Eric är
hemma. Håll vid grinden här, Bengtsson. Vi gå upp genom parken.
De stego ur åkdonet, och Gunvor tog sin lilla dotter vid handen.
Hon kände sig långt ifrån lugn, ehuru hon raskt vandrade framåt på
den breda, solbelysta vägen. Det var, som hon kommit in i en
förtrollad skog; den frodiga vårgrönskan täckte vänligt och i gifmildt
öfverdåd alla de döda, risiga kvistarna och grenarna. Marken var en
enda brokig matta af vårblommor, och bokarna spände sina höga
hvalfbågar öfver dungarnas småträd. Det skimrade ljust, bjärtgrönt
längst inne bland snåren, det var ormbunkar, som höjde sitt
spetsmönster mot en bakgrund af några urgamla ekar. Det var ett
kvitter och pip och drillande i luften af tusentals fåglar, ett surr af
insekter och öfverallt flögo hvita fjärilar fram i dansande, mjuka
rörelser.
— Hvarför går du på tå, Hillevi?
— Jo, mamma, man får visst lof att gå mycket, mycket tyst här, för
jag tror, att älfkungen bor här; och jag är rädd att skrämma honom.
— Du lilla sagobarn! Gunvor lutade sig hastigt ned och kysste
hennes röda, ifriga mun.
— Mamma, mamma! — den lilla tryckte hårdt moderns hand. —
Det prasslade. Jag törs inte se; kommer älfkungen, mamma? — Hon
blundade och gick ljudlöst, satte ned de små fötterna ytterst
varsamt.
— Det är ju farbror Eric, lilla pyre. Se nu upp!
Gunvor skrattade åt barnets ängslan, men själf hade hon plötsligt
blifvit blek, och det kändes så underligt inom henne, när hon såg
hans smärta, eleganta gestalt närma sig, skyndsamt, med glad
brådska i hvarje rörelse. Hon stannade; det blef alldeles mörkt för
hennes blick, så häftigt strömmade blodet till hjärtat vid den
okufliga, vilda längtan, som fattade henne att få slå sina armar om
hans hals och känna hans hjärta slå mot sitt eget i den lidelsefulla,
åtrående takt, hvilken de senaste veckorna kommit henne att ligga
vaken timme efter timme i kvalfull ångest öfver att ej kunna komma
öfver det stora undret: en kärlek, som blir till allmakt.
Där kunde ha kommit hundratals af societetens vanliga män emot
henne, och hon skulle ha förblifvit den konventionella grefvinnan
Brage, men endast en, Eric Gyldenlo, äfventyraren och fantasten,
kunde hon ej motstå.
— Hvarför stannar mamma? frågade Hillevi otåligt.
— Jag är trött, spring före, du!
Gunvor släppte barnets hand och satte sig på en af de murkna
stubbar, det fanns så godt om. Hon såg, hur Eric lyfte flickan högt
upp, som om hon varit ett lefvande »hurra!» och sedan lät henne
sitta kvar på armen, medan han skyndade vidare med säkra steg. Så
går visst en man mot sitt föresatta mål, tänkte Gunvor och lade
handen öfver ögonen. Först när han stod tätt framför henne, lät hon
den falla.
Hans ansikte var gladt och öppet i detta ögonblick. Pannan lyste
hvit mot den eljest solbrynta hyn, och ögonen voro så klara och
varma. Han ställde ned Hillevi och sade muntert:
— Här har ni er lilla gisslan igen. Jag behöll henne, tills jag var viss
om, att ej både hon och ni bara var en lyckodröm. Jag har väntat —
så länge, tycker jag.
— Inte har jag lofvat att komma?
— Med ord? Nej, det tror jag knappt. Därför säger jag inte heller
mitt välkommen med ord. Ni känner det?
Hon svarade ingenting; färgen skiftade oroligt på hennes kinder,
och hon lät blicken glida bort från honom, när hon stelt sade:
— Hillevi var så törstig, därför lät jag kusken hålla.
— Vi äro visst törstiga alla tre, våren för sådant med sig, sade han
uppsluppet. Allt lefvande vill dricka; det är endast drycken, som
bjudes olika. Hillevi skall få, och jag hoppas, att ej heller ni,
grefvinna, skall försmå min gästfrihet.
— Jag vill ha saft och vatten, farbror Eric?
 — Skall bli, min lilla nåd. — Han smekte barnets kinder. — Törs du
springa rakt fram här, så kommer du till stora trappan, där tar Nilla
emot dig.
— Hvem är Nilla då?
— En liten rar gumma, som kan massor af roliga sagor.
— Då törs jag springa.
Hillevi satte i väg, så att de korta, ljusa lockarna yrde omkring
hennes axlar.
— Vill inte grefvinnan taga min arm? Ni ser trött ut. Maj är en
fordrande månad; den kommer med de härligaste löften, men den
vill ha tack och svar med vår kropps och själs bästa krafter, har ni
märkt det?
— Ja, på de senare åren.
— Ni var ett barn, när ni gifte er, förstås. Det är ju betingelsen för
alla dylika partier.
— Ja, jag var ett oerfaret och mycket lyckligt barn då, sade hon
sakta, i det hon tvekande lade sin hand på hans arm. Farmor valde
för mig, eller kanske valde jag själf — så godt jag förstod. Och
Haqvin gör mig inte olycklig, men han tråkar ut mig. Jag blir så
underligt gammal och förvissnad i min omgifning. Jag tycker aldrig
det varit vår på Bragehall.
— Varit, upprepade han långsamt. Ser ni den inte heller nu? Jag
ser den hos er, i hela ert väsen som en hägring af era tankar och
inre syner.
— Ha vi båda rätt att tala så här vid hvarandra?
— Ja, svarade han lugnt, samma rätt som solen har att värma
gräset och rymden att vara vidd för fåglarnas flykt.
— Jag borde aldrig ha kommit hit, sade hon ångestfullt, allting är
så lockande och trolskt. Det är, som om världen tvangs att stanna
utanför er park, grefve Gyldenlo, och — ja, ärligt sagdt, jag är så
rädd att inte hitta ordentligt ut igen.
— Det är jag också rädd för. Lögenäs har en gång i hednatiden
varit trollens egendom, och som grefvinnan vet, är flertalet af
människors barn mycket rädda för stortrollen, de, som regera
enväldigt — de småtroll, som de kunna stoppa bakom skåpet, när
det kommer främmande, känna de sig hemmastadda med. Alltnog,
»världen», som ni kallar den, har skytt Lögenäs på grund af dess
dåliga rykte, att ett gammalt troll bodde kvar vid stranden här, och
att det alltid tog något från hvarje besökande, än bara ett lillfinger
och än — hjärtat helt och hållet. Det låter grymt, men jag håller af
trollfar ändå — fuskar dessutom litet i hans yrke. Vet ni t. ex. hvarför
ni kom hit?
— Det har jag ju sagt.
— Visserligen. Men ni skulle kommit förr eller senare ändå, ty vid
Lögens strand sitter ett tusenårigt troll och lockar och lockar.
— Trollåt borde ingen lyssna på.
— Då skulle vi gå miste om de vackraste melodierna. Men här är
nu mitt slott, sju meter högt och femton meter långt, grått att åse
och skröpligt af ålder, men i dag en mäktig borg, ty jag bjuder
glädjen till fest därinne. — Han sprang uppför den låga stentrappan
och stod höfviskt bugande vid porten, medan Gunvor passerade.
Förstugan liknade en jakthall, där funnos vapen och jakttroféer i
oändlighet. Till vänster låg salen, ett långt, smalt rum, ett slags
galleri med illa medfarna gobelänger på väggarna. Därinne satt
Hillevi och lät Nilla traktera sig med saft, kakor och sagor. De båda
hade fort blifvit goda vänner, och så snart Hillevi fick se modern, slog
hon ut med händerna och ropade:
— Nej, mamma får inte ta mig! Jag vill inte gå än.
— Har ni inte lust att bese biblioteket så länge? frågade Eric, vänd
till Gunvor. Vi kunna ju få in några förfriskningar dit. Hvad vill ni ha?
Min enda flaska riktigt ädelt rhenvin? Skall jag taga den?
— Nej tack, jag vill ingenting ha. Göm för all del det ädla vinet.
Här komma väl flera gäster.
Han märkte genast den ironiska klangen i hennes röst, och i det
han såg henne djupt in i ögonen, sade han:
— Ja visst — bland andra Märta Edelcrona!
— Hvarför nämner ni just henne?
— För att besvara er tanke. Se så, var nu inte rädd för henne eller
för något annat! — Han förde henne in i biblioteket, där han sköt
fram en läderbeklädd hvilstol åt henne. Hon satte sig, och han lutade
sig öfver henne, tog varsamt hennes båda händer emellan sina. —
Känner ni inte, hur vi båda stänga världen ute från vår längtan och
våra drömmar? Två människor mötas! Hvarför? Det kan man alltid
läsa i den enas blick, och förmår den andra ge svar, då äro alla
vidare frågor obehöfliga. — De gå redan bredvid hvarandra, de två,
och ge och taga i förståelsens lycka. — Vi möttes, Gunvor; tror du, vi
skiljas brådt?
Han låg på knä framför henne, hans mörka, glödande ögon veko
ej från hennes ansikte, och hans händer kramade hårdt om hennes.
Hon kände det, som gaf han i stormande lidelse alla de kyssar, hvilka
brände på hans läppar, men icke en sekund ens tänkte hon på att
stöta bort honom, bara gå själf, utan dom och utan klagan, men gå
för att aldrig komma åter.
Då sprang han häftigt upp och gick fram till ett väldigt ekskåp, på
hvars ena gafvel en luta hängde. Han tog den, satte sig på en stol
ett stycke ifrån henne och lade instrumentet på knäet.
— Jag tänkte jag skulle sjunga dig till ro, sade han vekt, du får
inte gå, inte tro, att du måste det.
— Jo, jag måste, grefve Gyldenlo. Sjung inte! — Hon reste sig och
gick stilla mot dörren. — Hillevi, mitt barn, väntar på mig.
— Du käraste! — Han slog an ett ackord. — Låt dina ögon slippa
se sig trötta längre mot drömmens blåa land! Gif längtans sjuka
fågel luft under vingarna. — Han kastade lutan ifrån sig, så att det
kved i strängarna och kom till henne. — Gunvor, du tror, att plikten
skall kunna döda kärleken. Kärleken, som endast behöft en kort vår
för att bli till blomster inom dig! Skulle vi båda räkna med tid, vore vi
främlingar för hvarandra, men man älskar inte efter klockslag, utan
efter hjärtats hårda, kräfvande slag. Gå så fri, som du kom, älskade!
Och kom — kom åter, när det blir din första plikt.
Hon gömde ansiktet i händerna, och han hörde en förtviflad,
hjälplös snyftning. — O, att jag aldrig, aldrig kommit hit; nu är det,
som om jag mist både hem och härd. — Hon höjde hastigt hufvudet
och såg på honom med en flammande blick:
— Är det så ni stjäl er till kvinnors kärlek, Eric Gyldenlo? Ni tar den
ofödda känslan ur deras inre och ger den namn. Kärlek och längtan
efter den famn, där all oro kunde domna, finnes det väl inom hvarje
kvinna, men är det rätt att rycka upp en planta för att se, om den
växer? Är det värdigt en ädling att locka sin väns hustru och att
tvinga fram hennes fördolda tankar? Jag har kämpat med de
frestande rösterna inom mig, kämpat till det yttersta, ty jag ville
segra! Nu bryter ni er plötsligt in genom förskansningen och ber mig
se, hur svag och fattig jag är. Hvarför, hvarför skulle jag älska er,
som stört min dröm om fred?
Han stod på något afstånd ifrån henne utan att sänka blicken och
utan att blygas. Snarare föreföll det, som han mera lyssnat till
hennes vibrerande tonfall än till själfva orden, och som han sett i
njutning på hennes skiftande minspel. Han strök upp håret från
pannan och tycktes vakna till verkligheten, när hon slutat.
— Ni har talat länge och mycket, sade han, tyvärr har jag just
ingen aktning kvar för ord. Det var väl grefvinnan Brage, som satte
upp det något omständliga konceptet, inte Gunvor Eiden, den unga
kvinnan, som jag sett djupt in i ögonen, medan den höga nåden
talat. Tack, Gunvor, för blicken, som icke ljög, för munnens
skälfvande spel, för rodnadens varma lek! Visst har jag kommit som
fredstörare, hur kunde det vara annorlunda? Det rår hvarken du eller
jag för, barnet mitt.
Hon ryckte till.
— Det smekordet fick också Amelie?
— Ja, ofta! Det är det vackraste och finaste vi män kunna säga till
den kvinna vi älska. Och jag har hela min lifsdikt skrifven med
hjärteblod från kärlekens offerfester.
— Det är inte kärlek, detta att ge åt den första, bästa. En och
ingen, ingen mer, skulle jag älska.
— Har det aldrig händt er, att ni plockat en stor bukett rosor, hållit
af dem och så — lagt dem ifrån er, när ni plötsligt fick se en enda,
fagrare än alla de andra, och att ni sedan uteslutande tänkt på den
sist funna rosen. Föreställ er, att den undgått er, aldrig kommit inom
räckhåll, då hade ni ändå kunnat drömma om den, men säkert tagit
vara på de många för att i alla fall få rosendoft. Nu har jag ändtligen
funnit den enda rosen, Gunvor.
Han tog hennes hufvud mellan sina händer och kysste hennes
panna och ögonlock. Hon drog sig ej undan. En underlig slapphet
fick makt med henne, hon orkade ej slita sig ifrån den hvila hans
famn erbjöd. Och hon förstod i denna stund, hur hela hennes
varelse burit osynliga fjättrar, hvilka nu brusto. Det var, som när den
stackars, gråa puppan till sist får brista och fjärilen flyger ut i
solskenet. Hon höjde armarna och andades djupt, så sänkte hon
dem åter, lade dem på hans skuldror och sade lågt, under det att
stora tårar glimmade i hennes ögon:
— Jag drömde om att göra dig god och stor, Eric, nu blir det väl
ondt af alltsammans. Jag älskar dig, älskar dig, men det är ju i synd
och mörker, utan rätt. Stackars oss, som inte kunde gå hvar sin väg.
Hon knäppte sina händer bakom hans nacke och tryckte sin heta
kind mot hans.
Det bultade på dörren.
— Mamma, mamma, jag vill gå hem.
— Hillevi!
Gunvor öppnade genast för barnet, men hon såg ej på sin lilla
flicka.
— Hvad gör ni?
Gunvor svarade inte, men Eric lyfte den lilla högt upp på armen
och sade: — Vi se in i solen!
— Får jag det med!
— Du är för liten än.
— Säg adjö nu, Hillevi, sade Gunvor hastigt. Hvad tror du
Bengtson tänker, kanske att — trollen tagit oss. — Hon log halft
vemodigt mot Eric. Så tog hon Hillevi vid handen och gick ut, åtföljd
af Eric. Genom parken sprungo de i kapp alla tre, och när Bengtson
fick se dem, skrattade han i mjugg och mumlade:
— Tockna lyckans guldfåglar kan nog flaxa stad; inget att
grublisera öfver, baraste lek hela lifvet; en annan sitter hårdt i’t
många gånger.
 NIONDE KAPITLET.
Spöksynen.
— Det är tid att gå till dansbanan, Haqvin. Vi måste vara där, när
folket hurrar för den nyresta majstången.
Gunvor talade forceradt lifligt och kom inte in i sin mans rum, utan
stod med handen på dörrlåset. Hon hade en enkel, hvit klänning
med ett bredt bälte om lifvet. Denna dräkt passade hennes slanka
figur. Hon såg ut som en ung flicka. Ögonen strålade i det fina,
något bleka ansiktet, och munnen log inåtvändt med ett mjukt,
drömmande behag.
Haqvin satt rödmosig efter sin grogg och läste en uppsats om
jaktmarkers utbredning. Han såg upp.
— Ja, det var så sant. Bevars, hvad unga grefvinnan gjort sig
midsommarsgrann. Hör du, Fagerlin, kom hit och kyss din herre och
gemål. — Han sträckte ut handen mot henne.
— Snälle Haqvin, skynda dig, sade hon otåligt utan att låtsas om
hans invit, hvilken dock uppjagade en mörk rodnad på hennes
kinder.
— Ja, de stå väl inte i sjön. Kom hit, Gunvor! Du är så njugg om
smekningar, så man kunde tro, att du sparade dem till någon annan.
— Han skrattade rått.
— Jag går i förväg, efter du ej vill komma.
— Du gör så fan heller. — Han reste sig tungt, kom fram och lade
armen om hennes lif. — En hustru ska’ lyda, och jag måtte väl vara
herre i mitt hus.
— Men inte öfver mig.
 Hon ville draga sig undan, men då kramade han henne intill sig
och kysste med ett smackande ljud hennes hårdt slutna läppar. Hon
slet sig lös med ett sådant uttryck af vämjelse, att hans lugna blod
började koka.
— Hvad attan är det här för upptåg? sade han brutalt. Hvad tar du
dig för drottninglater? Är jag din dräng kanske? Han ruskade hennes
arm och det gnistrade plötsligt till i de vanligen matta, ljusblåa
ögonen.
— Din grogg har visst varit för stark, sade hon föraktligt.
— Håll inne med dina näsvisheter, skrek han utom sig, annars ger
jag dig, så du minnes det.
Hon stod stel och rak tätt framför honom. Hennes ansikte hade
blifvit alldeles hvitt, och den vanligen klara stämman var hes af
sinnesrörelse, när hon sade:
— Upprepa aldrig den hotelsen, Haqvin. Jag är hvarken en häst
eller en hund, som tar stryk. Jag har låtit dig gå dina vägar; låt nu
mig gå mina, det är bästa sättet att få fred. Du vet, att dina
smekningar plåga mig. Det var länge sedan du var något annat för
mig än mitt barns far.
Hon väntade ej på att hans flåsande tunga skulle kunna forma
ord, utan stängde raskt dörren. På gårdsplanen stannade hon och
inväntade honom. Hennes blick gled öfver det Brageska valspråket,
inhugget öfver porten. Ofta, ofta hade hon under de sista åren satt
sig in i, att det också måste bli hennes: »Fac et nihil spera: Handla
och hoppas intet!» Men nu, denna vår, då hon ändtligen börjat sitt
eget lif, då hon lärt att hoppas och i tysthet drömma om befrielse
från det äktenskap hon blindt gått in i, nu tyckte hon, att det var ett
dumt, hårdt tänkespråk, som icke hade något att lära henne.
Haqvin kom nedför stentrappan. Ceremoniöst bjöd han Gunvor
armen, då ett par af tjänstfolket just passerade. Hon tog den
tigande. I kväll ville hon ej ha flera obehagligheter. Hon var, trots
allt, i helgstämning. Eric Gyldenlo skulle komma till dansbanan.
Haqvin hade bedt honom »öppna balen» med Gunvor, då han ej själf
kunde »trissa rundt» vidare. Under dansen skulle hon få tillfälle att
tala några ord vid honom, som hon ej längre undflydde, utan sökte
både med tankar och håg. Ingen mer än de två älskande anade
denna böjelse. Jo, en, men hon teg ännu. Farmor Eiden ville ej
förhasta sig; hon ville ej tro, att hennes sondotter gjorde något, som
stred emot hederns bud. Förbittring och sorg gnagde inom farmor
Eiden vid den föreställningen, att Gunvor gick de vägar man ej
kunde gå med rak rygg och öppen blick. Skulle Gunvor sätta en
skamfläck på det namn, hvilket hon själf i långa år aktat och ärat!
Farmor skakade sitt hvita hufvud, och de stora, lysande ögonen hade
fått ett skärpt, ängsligt vakande uttryck. Gunvor hade ej förblifvit
den lilla, lydiga drifhusblomma farmor föreställt sig, det hade den
gamla för länge sedan insett, men tyckte dock, att hon kunnat
försöka finna sig tillrätta med Haqvin trots hans fel. Han var ju ej
värre än många andra, och han förstörde ingenting af hennes
förmögenhet, förkofrade den ej heller, men fru Eiden trodde, att man
kunde lita på förvaltaren. Han höll af själfva Bragehall lika mycket
som herrskapet och stod på dess bästa.
Dansbanan var utlagd i en liten bokdunge midt ute på slätten,
men ej längre från slottet, än att man öfver alléernas trädtoppar
kunde se de fyra tornen. Man kunde ej tänka sig en mera idyllisk
plats än denna lilla skogsfläck, där bokarna stodo i dubbla
pelarrader, bildande liksom kulisser åt alla håll. Därinne i dunklet
lyste fjolårets matta af vissna boklöf med en metallaktig, varm glans.
Längre ut på ängen reste sig de höga prästkragsstånden och
blåklockorna ringde på smala stänglar.
Vid dansbanan var redan fullt af folk, när Gunvor och Haqvin
anlände. Ungdomen Edelcrona, löjtnant Forner med sin fru och Eric
Gyldenlo kommo genast emot dem. För herrskapet var en bänk
placerad strax bredvid spelmännen, hvilka stodo på en
predikstolsliknande upphöjning. Nu restes majstången under allmänt
jubel. Haqvin steg fram i kretsen af sina underlydande och utbragte
med kraftig röst ett: »Lefve sommaren!» Fiol och kornett stämde
upp en fanfar och föllo sedan omedelbart in i en polskmelodi. De
unga togo i ring och slängdansen gick med svindlande fart. Föll en
omkull, rycktes han eller hon upp med ett hurtigt tag, inte sprängde
man kedjan för så litet. Bondpojkarnas nyblankade mösskärmar
stodo rätt upp, luggarna föllo snedt ned i pannan; de röda
halsdukssnibbarna fladdrade. Tösernas hufvudkläden gledo af, det
ljusa håret reste sig i trotsigt burr; kjolorna pöste ut som ballonger.
Sackade takten af, stampade man med ena foten och ropade »tjo!»
Det hjälpte, tills slutligen musiken tystnade, och spelmännen drogo
upp storrosiga näsdukar att torka de svettiga ansiktena med.
Så snart dansen var ändad, skockade sig karlarna kring ölfaten
och stannade där, tills det spelades upp igen, då gingo de en efter
en raskt fram i klungan af flickor, sträckte ut armen och drogo tösen
med sig, oftast utan ett ord. Parvis och i ett slags lunkande
promenadtakt gingo de in på banan. Sedan de sett, att »han,
grefven på Lögenäs, dratt sta’ me’ onga grefvinnan», stampade de i
ett slag, satte ut vänstra armen raklång och klämde den andra som
ett skrufstäd kring sin dams midja.
Eric förde snart Gunvor tillbaka till hennes plats för att hämta sig
en ny dam. Han var så helt inne i folkglädjen, att han ej kunde
stanna och öda bort tiden med konversation. Han hade upptäckt
Bolla från gästgifvargården och med henne måste han nödvändigt
ha en sväng. Han var vid ett öfverdådigt humör, skämtade med de
generade och smickrade töserna, hvilka fnissade och tittade på
hvarandra, drack karlarna till och tog slutligen både fiol och stråke
från spelmannen för att själf traktera den.
— Hvad han är vacker och elegant, trots alla sina galna streck,
hviskade Märta Edelcrona till Gunvor. Han är genialisk i all sin
burleska munterhet, tycker du inte?
— Å, sade Gunvor kort, jag vet inte, om det är särskildt genialiskt
att kurtisera bondflickorna.
— Söta du, hvad gör det! Så här på landet! Det brukas ju allmänt i
societeten, att herrarna — hur skall jag kalla det? — se sig litet
omkring. Det är ju alldeles utanför vår krets.
— Tror du, att de unga bondflickorna känna på annat sätt än vi?
Tror du inte, att deras hjärta är lika varmt och lika öppet, och därtill
förstå de inte, att smickret bara är tomma fraser.
Märta skrattade öfverlägset.
— Älskling, så allvarligt du tar det! Jag tänker alltid: Låt herrarna
rasa ut, så bli de så mycket spakare sedan som äkta män. Och vet
du, om en bondtös, den där lilla Bolla t. ex., skulle inbilla sig något,
vore det verkligen löjligt, det får du medge, ma chère.
 — Nej, hon är söt och oskyldig, hvarför skulle hon inte tro, att han
menade allvar med henne?
— En grefve, söta vän!
— Har kärleken börd?
— Men, lilla Gunvor, det vet du väl. Nu kommer för resten grefven
hit. Våra herrar vilja visst, att vi skola draga oss tillbaka. Jag har
också fått nog. Det skall bli roligt att få språka litet förtroligt med
Eric.
— Du håller af honom än?
Gunvor såg oafvändt på de dansande, när hon tyst och med
osäker röst framställde sin fråga.
— Platsen ägnar sig inte riktigt för förtroenden, ma belle, men du
har väl hört ordspråket: »Gammal kärlek rostar aldrig.» Jag tror, det
passar in på oss.
— Nu gå vi hem, sade Haqvin, jag antar damerna äro belåtna på
frispektaklet, och jag längtar efter supé. Eric, få vi dig med?
— Mig? Nej tack, bror, jag håller allt ut till ljusan dager. Hör, en
sådan bondkadrilj. Har inte grefvinnan lust att pröfva den med mig?
— Då ska’ vi vänta, knotade Haqvin.
— Nej, jag följer naturligtvis din hustru, om jag får lof! Kom nu,
det är en alldeles härlig takt!
Gunvor lät sig föras bort i dansen, och när han lyfte henne högt
upp, så att deras ansikten nästan snuddade vid hvarandra, logo de
båda i stulen, hemlig lycka. Hon tänkte på framtiden, då hon ärligt
och utan skuld finge möta hans blick, då han skulle äga rätt att höja
henne öfver mängden och ropa: »Min! Min egen!» i stället för att,
som nu, skyggt hviska det. Redan i afton ville hon säga honom det.
Hon blygdes öfver hvarje lönnlig smekning, hvarje ömt ord. Och hon
kunde aldrig få trygghet i hans famn, förrän hon löst sig från de
band hon hatade nu, när hon visste, hvad kärlek var.
När de slutat dansen, vandrade de arm i arm fram öfver ängen.
— Vet du, Gunvor, att alla blommor och träd i natt kunna tala. De
få röst att tolka sina önskningar, och de svara de frågande
människobarnen såsom aldrig annars. Hvad tror du, jag skall fråga
om, vännelill, när jag går därute på de sommarljusa stigarna?
Han smekte sakta den hand, hon lagt på hans arm.
 — Du skall ju dansa hela natten.
— Hvad nu? Det gör dig väl inte ledsen?
— Nej — och ja. Kan du dansa bort allvaret?
— Hvilket allvar?
— Vår framtid. Inte kan det fortsätta så här.
— Nej, naturligtvis inte. Men hvarför skulle jag just förmörka årets
ljusaste, gladaste kväll med grubbel? Och visst kan jag dansa bort
sorgerna. Hi och hej, du käraste! Tordes jag, skulle jag genast
svänga dig rundt.
— Eric, ibland kommer du så långt bort, att jag knappt kan se dig.
— Är jag borta nu då?
— Ja, i en glädje, som inte jag kan dela. Det är ju så splittradt och
skuldmedvetet inom mig. Och du — du kan skratta åt alltsammans.
— Ja, Gunvor, i kväll måste jag vara glad. Det hör
midsommaraftonen och — natten till. Du lilla ljufvaste blomsterbarn,
kunde du ej bli en af skogens talande örter i natt? Då skulle jag
lyssna endast till din stämma. Kom, älskade; låt oss drömma i junis
ljusa natt, du och jag!
Hon drog sin arm ur hans.
— Nej, Eric, jag lämnar inte mitt hem nattetid.
— Stolta borgfru! Hvi vredgens I? — Han log. — Så, Gunvor,
fortfor han allvarligare, var inte så nedstämd. En annan gång — i
morgon eller öfvermorgon skall jag tala förnuft. I kväll har jag släppt
Barabam lös, och inte det sötaste helgon i världen kan omvända
honom. Godnatt, min drömfrid, sof godt, men kom ihåg, att därute i
skogen går jag och talar med blommor och träd.
— Eric! — Hennes tonfall var bedjande och sorgset, men han
hörde det ej. Raskt hade han vändt och gick nu smågnolande
tillbaka mot dansbanan.
Men Gunvor kunde ej sofva den natten; hon kunde ej ens stanna
inne, utan gick ned i trädgården, smög sig tyst genom slottet och
stannade sedan på terrassen, därifrån utsikten var fri och vid. Det
var nästan ljust, och i öster tändes det första morgonblosset, det
spred långsamt sin röda glans öfver himmelen, först som en smal
strimma, men så småningom allt bredare.
 Ett svagt, sömndrucket fågelkvitter störde stillheten då och då.
Gunvor knäppte ihop händerna bakom nacken. Hon stod orörlig,
som hon i andlös spänning väntade någon. Bortifrån slätten, där
landsvägen drog fram, hördes ett par afbrutna dansmelodier, helt
svagt och händöende. Gunvor lyssnade ofrivilligt, och hon föreställde
sig, hur de nu vandrade hemåt, alla de unga paren, där väl hvar och
en funnit sin.
Det knastrade i sanden af steg, lätta, sorglösa steg. Ett par händer
lades öfver Gunvors ögon. Hon skulle känt igen dessa smala,
vårdade händer bland tusen.
— Eric!
Hon låg i hans famn; hon vände sitt ansikte upp emot honom,
som blomman mot solen, men han kysste henne ej. Nu hade
stämningen skiftat inom honom; han kom från skogens djupa allvar,
och dessa helgd dröjde än i hans sinne.
— Jag längtade efter dig — så outsägligt, sade hon. Jag har
längtat hela mitt lif, men nu först har min längtan mål. Tack, tack,
för att du ej dröjde borta längre, men gå nu — gå! Tänk om någon
ser oss.
— Då ta de dig för hvita frun och mig för hennes mörke riddare.
Och en spöksyn ur lifvet äro vi väl! — Han sköt henne varligt ifrån
sig och suckade tungt. — Det skall vara gods och guld, små tankar
om andra och stora om sig själf för att man skall passa bland
människorna. Gunvor! Gunvor! Om jag kunde taga dig på mina
armar i denna natt och bära dig bort till ett eller annat sagoland.
— Framtiden skall bli en vacker saga!
Han smekte vemodigt hennes kind.
— Skogens blomster sade mig inte det.
En blek solstråle, den första, smög darrande öfver sandgången.
— Å, Eric, redan dag! Farväl, vännen min! — Hon räckte honom
brådskande handen.
Han kysste den och gick.
Detta möte var som en vacker hägring, tänkte hon, skärt och fint,
och ändå så innerligt, starkt bindande. Långsamt gick hon tillbaka
mot slottet. När hon passerade gamla fru Eidens dörr, märkte hon,